Den 3:e september 2010, klockan åtta på morgonen, dog min mamma. Hon blev 46 år gammal (hon skulle fyllt 47 två veckor senare) och det var alldeles för kort tid. Det är först nu som jag känner att jag börjar kunna gå vidare. Det har varit fruktansvärt och min familj och jag har sörjt henne. Det kommer vi alltid att göra med, men nu måste livet fortsätta! Jag kommer alltid känna att hon saknas mig, men med det helvete vi har gått igenom så måste jag försöka blicka framåt.

Mammas cancer började i äggstockarna. Hon opererade bort hela ”paketet” och blev så småningom friskförklarad. Sen kom den värsta smällen: Det har kommit tillbaka. Denna gång satt det i bukväggen och då fanns det ingenting att göra åt det. I bukväggen finns det för många blodkärl så det går inte operera. Samtidigt kunde man inte använda sig av strålning då det var på ett för stort område. Sedan, efter nästan ett år av mediciner, så fick vi i oktober veta att det inte finns någonting mer att göra. Mamma skulle dö och läkarna gav henne fram till jul.

Mamma visade dem! Hon hade det största hjärtat i världen, hon skulle verkligen inte göra en fluga förnär, och hon visade läkarna graden av kämparvilja! Hon höll ut till september, hon levde att uppleva min systers student, men efter det gick det sedan snabbt. Hon tynade bort till halva människan hon var. Det var oerhört smärtsamt att bevittna men det var så verkligheten såg ut för mig och min familj. Till slut fick hon somna in efter många månader av smärta. Det slet sönder mitt hjärta fullständigt men det var bättre än hennes liv som det var. Det var inte värdigt min mamma, att behöva hjälp med att klä på sig och gå på toaletten… Nä! Min mamma förtjänade så mycket mer!! VI förtjänade så mycket mer!

Men som sagt, nu ser inte verkligheten ut så som jag vill. Det är inte lätt. Det är inte alltid roligt. Men det är livet. Jag har så mycket kvar att vara tacksam över!

Om det är någonting som jag vill råda alla till så är det att TA HAND OM VARANDRA! Det är oerhört viktigt och annars kan man ångra sig senare när det är för sent.

Jag har i två år nu haft en mamma som är sjuk i cancer. Först hade hon det i sina äggstockar och de opererade då bort hela paketet så att säga. Jättebra! Men det som är fruktansvärt irriterande är det faktum att nu har det spridit sig. Nu har hon det i bukhinnan istället. I flera månader har hon fått cellgifter för att ta kål på skiten, men det har varit en fruktansvärt kämpig tid med flera av medicinerna som inte varit starka nog att bita på cancern. Nu har vi fått veta att det inte finns någonting mer läkarna kan göra. Det finns inga mer mediciner vi kan pröva. Strålning kan inte användas eftersom det är ett så pass utspritt på ett alldeles för stort område. Operation är inte heller det en möjlighet eftersom det finns så många små blodkärl i bukväggen så risken för att förblöda på operationsbordet är alldeles för stor för att det ska vara värt det. Så med andra ord är min familj i skiten. Helt utan möjligheter. Det vi får försöka med är naturmedicin, det är den enda möjligheten vi har. Det är antingen försöka det eller vänta på slutet… Och det är absolut inte ett alternativ. Det är så fruktansvärt orättvist, och jag kan för mitt liv inte förstå varför det är så här. Varför det inte finns någonting mer att göra…

Det är alltså inte så att jag misstycker till bröstcancergalan, men varför har de aldrig någon insamling för alla andra cancerformer som finns? Varför är det ALLTID bröst- eller prostatacancer som får uppmärksamhet från allmänheten? För mig med en mamma med nåt annat än bröstcancer så känner jag en ofattlig frustration varje gång jag ser trailern för galan på tv3. Jag kan inte låta bli att tänka: Varför kan de inte samla in pengar för att finna en lösning på min mammas problem också? Varför kan de inte tänka på oss andra anhöriga och sjuka som  måste leva med helvetet att det inte finns någonting mer att göra för att det inte finns några metoder kvar att pröva…?

Jag säger, sluta inte samla in pengar för allt i världen! Men samla in till andra former med! Hopplösheten är bedövande och vi behöver ljusglimtar i form av att vi vet att forskningen fortskrider även för våra vänner och anhöriga. Så snälla! Hjälp min mamma! Hjälp alla dem som känner att hoppet lämnat skeppet! Hjälp oss alla…

För en Trollhättebo har det varit mycket spekulationer och nervositet angående Saabs situation. Det är ju något som i väldigt stor grad påverkar hela staden. Man märker att det har blivit mycket färre jobb och fler sökande i kommunen. Bara till en deltidstjänst i dagens läge kan det komma in över 300 ansökningar. Det är helt galet, och det blir ju inte lätt för dem som inte har någon utbildning utan nyss har gått ur gymnasiet. Jag faller in i den kategorin. Jag har inte någon högskoleutbildning, utan jag har i två år letat jobb. Men i januari fick jag ett vikariat på några månader. Det räddade mig. Och igår fick jag tillfrågan om att ta ett nytt jobb. Min lycka är helt otrolig. Det är provanställning i 6 månader, sen finns chansen för tillsvidareanställning. Det kunde inte bli bättre just nu. Men i min glädje så kan jag inte låta bli att tänka på dem som fortfarande letar… Jag tänker på de familjer där föräldrar blivit varslade och inte vet hur de ska kunna försörja sina barn… Det är inte lätt just nu. Men det måste bli bättre… Kunde Tyskland ta sig ut depressionen efter kriget så kan vi väl ta oss ur detta med..?

Jag önskar alla lycka till med att finna lösningar på era problem. Det kommer bli bättre!

Men det är ju jag som förser den med bränslet. Den kan inte hantera all information som jag dagligen grubblar över. Den senaste tiden har det verkligen varit en jobbig period, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. I många fall finns det inget jag kan göra utan jag är helt maktlös. Andra delar kan jag påverka, men jag blir orkeslös av det som jag inte kan påverka. Det händer helt enkelt alldeles för mycket på en gång. Men vad ska jag göra? Inget… bara fortsätta försöka. Mer finns inte.

Men hur mycket kan jag orka med? Folk håller på och säga att jag är så stark och jag kan klara vad som helst. Men hur mycket måste jag orka? Hur ofta måste jag låtsas vara glad och positiv, när det enda jag egentligen vill är gråta…? Jag är bara människa…

Sen måste man ju vara försiktig med vad man säger och gör, anpassa sig efter situationen, om det så är på jobbet eller med familj eller med vänner. Man måste ofta bita sig i tungan och svälja det man egentligen vill säga. Min tunga är svart vid det här laget, och jag har svalt så mycket att den bittra smaken inte stör mig längre. Jag har vant mig.

Hur ska man göra för att ta sig ur det djupa hål man gräver ner sig i på grund av sin mest vitala del, hjärnan? Hur ska man kunna bryta den onda cirkel som hela tiden uppstår och aldrig försvinner?

Hur länge måste jag orka?

Clara: Is Jess your real name?
Jess: Yes.
Clara: Do you like it?
Jess: It’s fine.
Clara: Would you rather be named Bill?
Jess: No.
Clara: Frank?
Jess: No.
Clara: Mike?
Jess: No.
Clara: Bob?
Jess: No.
Clara: Ed?
Jess: Does this belong to you?
Dean: Clara, you want a snowcone?
Clara: Yes, will you get me a snowcone?
Jess : Absolutely. Go stand in the middle of the street and wait for me, I’ll be right back.

Sen, citatet av alla citat… Alla som sett detta avsnitt kommer ihåg det… Det är så bra

Emily: You were on the phone?
Richard: Long distance.
Lorelai: God?
Richard: London.
Lorelai: God lives in London?
Richard: My mother lives in London.
Lorelai: Your mother is God?
Richard: Lorelai…
Lorelai: So, God *is* a woman.
Richard: Lorelai.
Lorelai: *And* a relative. That’s so cool. I’m gonna totally ask for favors.
Richard: Make her stop.
Rory: Oh, that I could.

Underbar serire. Finns ingen bättre må-bra-serie, jag har då inte hittat någon. Ser verkligen fram emot ett GG-maraton med Erika. 20:e mars, I can’t wait!

Jag köpte en ny dator första veckan i september. Det var en stationär HP Pavillion Slimline. Det var en jättebra dator och jag var fruktansvärt glad över att ha införskaffat den. Det var första gången jag använde Vista, och jag tyckte genast mycket om det. Jag älskade att sitta vid datorn och skriva, spela spel, prata med mina vänner… Samt att det är ju även praktiskt då man måste betala sina räkningar. En vacker dag så blir skärmen helt svart. Upp dyker ett litet meddelande. ”No VGA-input. Monitor going to sleep.” Jaha tänkte jag. Det var ju lite irriterande. Jag drog ut alla sladdar och försökte igen, men samma sak inträffade igen. Så jag hittade kvittot där numret till HP-supporten stod. Jag ringde och fick rådet att testa att koppla in datorn i en annan skärm för att veta vilken del det var fel på. Efter några dagar med att testa olika saker kvarstår problemet fortfarande. Jag ringer då igen och får exakt samma råd som jag fick tidigare. Jag förklarar mycket vänligt att jag redan testat allt. Då säger de att jag får skicka in den på reparation. De sa att det kommer en man och hämtar den hemma hos mig.

Tre veckor senare får jag tillbaka datorn igen. På lappen jag fick med stod det att de bytt grafikkortet. Den verkar fungera bra och jag är jätteglad att jag åter igen kan hänge mig åt alla funktioner som datorn innehåller. Dagen efter när jag startar datorn:

”No VGA-input. Monitor going to sleep.”

Munnen öppnas, mindre vackra ord kommer ut, och jag kan inte tro mina ögon. Hur kan det hända igen? Har de inte grejer de testar datorn med innan de skickar hem den till folk igen? Ord kan inte beskriva hur arg och besviken jag var… Jag ringer till supporten igen och säger precis vad jag tycker. Jag är mycket korrekt och inte alls irriterad, och de säger att de kommer och hämtar den igen. Visst, så länge ni lagar den blir mitt svar. Så den 7:e november kommer de och hämtar datorn för andra gången. Jag hoppas för deras skull att de fixar den denna gången.

I början av december börjar jag bli lite irriterad. Varför har jag inte fått min dator än? Jag ringer till supporten och de säger att de väntar på delar till datorn. Ett grafik kort + motherboard. De ger mig även numret till InfoCare, reparationsstället. Jag ringer dit för att höra vad det är som händer. De säger att jag ska få datorn i slutet av december. Så jag lägger på och väntar ytterligare några veckor. Sen veckan innan jul så får jag ett samtal från supporten. Jag får då veta att jag får vänta till början av januari, eftersom det är storhelg och så. Visst, det kan jag ju köpa. Att det inte är öppet över jul är ju knappast någonting som förvånar mig.

Jag hade en mycket trevlig jul med min familj. Sen i mitten av januari så har jag fortfarande inte hört någonting om datorn… Jag ringer till InfoCare direkt för att höra vad som händer. Jag får svaret från kundtjänsten att det kan inte de svara på utan jag måste vända mig till min support. Det tycker jag är fruktansvärt humoristiskt att KUNDTJÄNST inte kan svara på en sådan fråga. Så jag ringer åter igen till supporten som säger att delarna till datorn väntas i början av februari. Jag tappar humöret och säger: ”Driver du med mig? Detta måste vara ett skämt!?” Men jag får veta att det inte är ett skämt utan jag måste snällt vänta ytterligare en månad.

Sen ringer jag ÅTER IGEN till supporten första veckan i februari. Får denna gång prata med en tjej, har tidigare bara varit killar, som säger: ”Jag ser att de har beställt delar och de väntas komma i början på mars.” Jag vet vid det laget inte om jag ska skratta eller gråta. Jag förklarade för henne situationen och sa att jag kan inte vara utan datorn längre nu. Jag behöver ha en dator, punkt slut. Hon förstod min frustration (till skillnad från killarna) och kopplade mig till reklamationsärenden. Tjejen jag fick prata med där sa då att de skulle skicka en helt ny dator till mig. När jag hörde det blev jag oerhört glad. Hon sa att jag fick vänta ett par dagar tills de hade fått in modeller från grossisten, men sen skulle hon kontakta mig. Två dagar senare ringer hon och säger att de har en modell till mig och att de skickar den omgående. Två dagar senare står den nya datorn på mitt skrivbord.

Så historien slutar lyckligt, men jag kan inte låta bli att vara fruktansvärt irriterad på InfoCare som inte tog tag i det och fixade min dator. De hade den i tre månader. De ville ha kvar den i fyra. Jag antar att man som privatperson inte blir prioriterad utan att det är de stora ställena som får förtur som tex. Siba. Så hädanefter kommer jag ALLTID att lämna in mina produkter på inköpsstället. Aldrig mer att jag ringer till supporten och får den inlämnad den vägen. Det är inte värt väntan. Lämnar man in den på inköpsstället har man i alla fall någon som kan hjälpa till om sådant händer…

Aldrig mer…

Jag har nu ett deltidsjobb vilket gör att jag kan betala mina räkningar. Äntligen slipper jag den ständiga oron för att inte ha pengar. Jag behöver inte oroa mig för att jag kanske inte kommer kunna äta en månad. Det är nog det som har hjälpt mig mest den senaste månaden. Jag slipper i alla fall ligga sömnlös över det.

Jag har även tagit nya tag för att förbättra min hälsa. Ska påbörja ett nytt kapitel i mitt liv och jag vet att det kommer fungera denna gång. Jag har så otroligt mycket stöd, och jag har sett verkligheten – svart på vitt. Jag måste göra nåt åt det och kan inte skjuta upp det längre. Det funkar inte. Men som sagt. Jag kan klara det nu. Jag känner mig som en ny Mikkan. Det är svårt att förklara precis hur jag vet att det är annorlunda. Jag bara vet. Eftersom jag bara jobbar deltid så gör det att det blir lättare att fokusera på mig själv och göra det som krävs. Det är lättare nu än när jag studerade. Då hade jag böcker att läsa, uppgifter att lösa… Jag hade ingen riktig fritid eftersom jag hela tiden kände att jag var tvungen att studera… Men så är ju inte fallet nu. Det är en riktigt stor skillnad.

Sen vill jag bara skriva med, att för den som kanske har missat eller undrar över det: Jag skriver kanske någon gång i månaden i denna blogg. Varför så sällan? Jag vet inte. Det kanske blir mer nu när jag har mer tid. Haha!

Ta hand om er alla!

Kram

Det är jobbigt att höra att en förälder har cancer, och att höra det igen… Suck… Men det finns inte mycket mer att göra åt det än att fortsätta som vanligt. Men familjen är ändå positiv. Det är ingen mening med att gräva ner sig och sluta fungera. Det mår ingen bra av. Risken är att vi kommer vara tvugna att leva såhär resten av våra liv. Det kan vara så att det kommer tillbaka hela tiden, att de aldrig kan få bort det helt. De kan få bukt på det med mediciner, men mer än så är det inte. Det var lite jobbigt att höra, men om det är någon som ska klara det är det min mamma. Hon är en fruktansvärt stark människa, och det finns ingenting som hon inte kan ta sig igenom. Vi kommer finnas där för henne hela vägen och stötta henne så bra vi bara kan, men det finns bara så mycket vi kan göra. Jag är glad att jag kommer kunna lätta på hennes arbetsbörda under tiden hon tar medicinerna. Känns bra att känna att jag kan hjälpa till med någonting, och inte bara stå vid sidan om och se fånig ut…

Nu får vi bara se till att hålla modet uppe och blicka framåt. Det viktigaste är familjen och jag ska göra allt jag kan för att se till att de mår bra.

Jag älskar er!