Jag erkänner. Jag är rädd. Det finns mycket som skrämmer mig, men man måste se till att ta sig igenom det och bara ge sig fan på att det kommer gå bra. Men just nu är det två rädslor som har gripit tag i mig.

Den första är det faktum att om en vecka så börjar jag högskolan (igen). Denna gång ska jag fullfölja utbildningen oavsett vad som händer. Jag behöver en utbildning, och det finns inget annat jag kan tänka mig att göra just nu. Men jag är så rädd för att misslyckas totalt. Jag är rädd för att inte kunna socialisera med de andra. Att jag inte kommer hänga med på lektionerna över huvudtaget. Att jag inte kommer ha den diciplin som krävs för att plugga och få bra resultat. Men samtidigt känner jag: ”Men herregud… Det är ju detta jag är bra på. Om det är någonting jag har kunnat sedan första klass så är det att studera. Jag har levt med studierna i tolv år och det har gått bra. Varför blir jag så orolig när det gäller detta? Jag vet att jag kan.” Så det är bara att sätta igång och inte ge upp. Jag vet att jag har stöd från familj och vänner, vilket gör det hela mycket lättare. Men i slutänden är det bara jag. Det är ingen annan än jag som kan genomföra det för mig. Jag står ensam. Förväntansfull…

Det andra som skrämmer mig är mina egna känslor. Jag har starka känslor och jag är så rädd att de kommer bli ignorerade, bortglömda eller inte lika viktiga. Ingen vet vad framtiden bär med sig, och jag skulle bra gärna vilja veta. Om inget annat, så för att dämpa min oro för att jag kommer bli sårad. Men det är sånt man får leva med när man öppnar upp sig för någon och sätter hela sin tillit hos en människa. Jag hoppas på det bästa.

Kom på en sak till. Kanske inte en rädsla direkt, men det är ett irritationsmoment. Jag är pengalös… Fruktansvärt frustrerande. Jag kan inte göra det jag vill, för då krävs det pengar vilket jag inte har. Så det enda jag kan göra där är att försöka ordna det på bästa sätt. Nu när jag börjar studera så kommer jag ju få bidrag och lån. Inte det ultimata, men det är ju lite pengar varje månad i alla fall… Som jag i och för sig måste betala tillbaka förr eller senare. Men det är smällar man får ta…

Att hela tiden hålla på med ett pussel som inte blir färdigt kan vara frustrerande och i många fall orsaka huvudvärk. Jag kommer ihåg när jag för många år sedan hittade ett pussel ute i mammas och pappas garage. Det var mååååånga bitar och jag höll på med det ett bra tag. Irritation bröt fram och gjorde att jag till slut gav upp. Men det pussel jag håller på med nu går inte sluta lägga, man kan inte ge upp. Jag försöker pussla ihop mig själv. Mitt Jag. Det är minsann inte enkelt. I mitt pussel fattas otroligt många bitar som jag inte har letat fram än och många sitter på fel plats. Ramen är klar, men själva motivet är inte mer än halvfärdigt. Jag försöker se till mig själv och vem jag är, vem jag vill vara eller inte vara, och letar efter styrkan att ändra på det som inte är bra. Det är riktigt jobbigt och jag vet inte hur lång tid det kommer ta. Men det senaste har jag hittat bitar som inte hör till detta pussel, och de har jag nu tagit bort. De bitarna är gällande uteliv och drickande. Det är inte jag, och jag tänker inte heller göra det till mig. Jag tycker det är roligt att träffa kompisarna och så, det är inte det som det gäller. Men att dricka en massa och hålla på är inte jag längre. Jag är 20 år och ska väl i regel inte vara trött på det redan, men jag ser till andra saker som jag värdesätter. Det jag ser fram emot är framtiden, vad jag vill då, hur jag vill ha det och så vidare. När jag ser den framtiden finns inte den kanske ”klassiska” 20-åringen. Jag ser att jag vill ha en familj, någon att älska gränslöst. Jag vill ha ett fint hus med stor tomt en bit utanför stan. Jag vill ha kontakt med mina vänner, men inte hålla på och gå ut och förlora en massa pengar på något som är så tillfälligt. Mina framtida pengar vill jag spendera på annat. Jag trodde innan jag flyttade hemifrån att det jag ville var att bo i en lägenhet i stan och inte behöva oroa mig för allt som har med hus, lån, bil, barn och man att göra. Men jag märker att det är precis det som jag vill ha så småningom. Så det är många bitar som har lagts på plats genom dessa framtidsplaner.

Detta pussle sliter på mig och kan göra att jag ligger vaken på nätterna. Ibland oroar jag mig. Ibland tänker jag på många bra saker. Det som kanske är det jobbigaste med pusslet är att det är så oklart om hur mönstret kommer se ut. Jag har ingen aning om vad som kommer hända. Det enda jag vet är vad jag vill ska ske, men jag lever i ovisshet. Och om det är någonting som jag verkligen inte gillar är det att inte veta… Det kan driva mig galen, men jag försöker göra det bästa av situationen ändå. Det enda jag kan göra är att vänta och försöka hitta de förlorade bitarna. Så länge jag har stöd från familj och vänner så kommer allt lösa sig. Jag kommer klara detta stora och komplicerade pussel. Så småningom i alla fall…

Människan liksom datorn är en komplicerad mekanism som gör sitt bästa för att krångla till saker och ting. Det finns mycket som kan gå fel, och det kan vara knepigt att fixa igen. Men det fina med en dator är att det finns en liten knapp så man kan stänga av den. Så den bara kan varva ner och inte arbeta över huvud taget. Sen är det bara att trycka på knappen igen när den ska gå igång. En människa har tyvärr inte en sådan knapp. Men ibland skulle det verkligen behövas. Det skulle vara skönt att ha en knapp så man kunde stänga av sina tankar och känslor ett slag och slippa tänka på allt som oroar en. Allra helst skulle det vara skönt att kunna stänga av de känslor som gör ont. De som borrar sig igenom hjärta och själ och gör att man inte kan tänka klart utan blir något utav ett vrak som nästan inte kan fungera över huvud taget.

Det jobbigaste jag har behövt känna på är inte sorgen av någon som gått bort, utan sorgen att den man älskar inte är på samma plan som en själv. Man sätter hjärtat på spel, men så blir det inte som man har tänkt sig ändå. Det blir det aldrig, men det gör så ont när hoppet om det man vill ha dör. Det känns som man aldrig kommer hitta någon som betyder så mycket igen, någonsin. Förhoppningsvis kommer man det, men vägen innan hjärtat är helt igen är lång och mycket smärtsam. Ett hål, en djup tom brunn, en tystnad och ett mörker där alla känslor har varit.

Det kommer ljusare tider, men det kan vara svårt att se. Men ändå, om man ändå bara hade en av-knapp så man kunde varva ner, utan att hjärnan konstant jobbade på högvarv. Vem vet, kanske i framtiden… Men inte nu. Skit…