Många frågor angående högskolan…

Etiketter

frågor, högskola, rädsla, student, studera

Vad har jag gett min in på? Detta är verkligen något av det svåraste jag någonsin upplevt. Kommer jag ta mig igenom?

Högskolan. Det jag har jobbat mot större delen av mitt liv. Jag visste i mellanstadiet att jag skulle läsa på högskolan. Dock ville jag läsa juridik eller ekonomi då. Sådan ser ju inte verkligheten ut just nu. Istället studerar jag data. Jag har precis börjat mitt första år efter ett års uppehåll. Men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara såhär svårt.

Det svåraste för mig är nog att jag inte kommer med mycket grundkunskaper som varenda annan elev redan verkar ha. Jag kan inte mycket om datorn som sådan. Jag kan använda program och liknande, det är inga problem. Men när det gäller allt annat så sitter jag som ett stort frågetecken.

Hur kommer man över rädslan för att misslyckas? Är det värt att må dåligt på grund av rädslan?

När jag pratar med mamma så säger hon att hon kände samma sak när hon började studera. Hon sa att det gick över efter ett tag och att hon kom in i själva tänket. Men tänk om jag inte kommer dit? Tänk om jag inte kan finna flytet som behövs för att bemästra högre studier?

Jag tror inte jag är den enda med dessa tankar, men när jag tittar på folk runt omkring så verkar alla så säkra. De har kunskaper, intelligens, social kompetens och alla andra medel som krävs för en bra och trevlig studietid. Det känns som om ingen verkar känna så som jag gör…

Vad är det som krävs? Vad ska jag göra? Är det värt all tid med näsan i böcker för att kanske få det som jag vill ha i framtiden?

Många frågor virvlar omkring… Jag får tips, råd, uppmuntrande kommentarer och stöd från mina nära och kära. Men hjälper det? Eller blir stressen större för att man inte vill göra dem besvikna?

Kan tyckas för vissa att jag bara oroar mig i onödan eller att jag är fånig… Men jag försöker tänka positivt, men jag kan inte hindra frågorna från att dyka upp och dra ner mitt humör.

Hur jag ska göra, eller vad jag ska göra, vet jag inte. Inte än… Men en dag kanske allt faller på plats och allt verkar självklart. Men hur länge dröjer den dagen?

Rädsla

Jag erkänner. Jag är rädd. Det finns mycket som skrämmer mig, men man måste se till att ta sig igenom det och bara ge sig fan på att det kommer gå bra. Men just nu är det två rädslor som har gripit tag i mig.

Den första är det faktum att om en vecka så börjar jag högskolan (igen). Denna gång ska jag fullfölja utbildningen oavsett vad som händer. Jag behöver en utbildning, och det finns inget annat jag kan tänka mig att göra just nu. Men jag är så rädd för att misslyckas totalt. Jag är rädd för att inte kunna socialisera med de andra. Att jag inte kommer hänga med på lektionerna över huvudtaget. Att jag inte kommer ha den diciplin som krävs för att plugga och få bra resultat. Men samtidigt känner jag: ”Men herregud… Det är ju detta jag är bra på. Om det är någonting jag har kunnat sedan första klass så är det att studera. Jag har levt med studierna i tolv år och det har gått bra. Varför blir jag så orolig när det gäller detta? Jag vet att jag kan.” Så det är bara att sätta igång och inte ge upp. Jag vet att jag har stöd från familj och vänner, vilket gör det hela mycket lättare. Men i slutänden är det bara jag. Det är ingen annan än jag som kan genomföra det för mig. Jag står ensam. Förväntansfull…

Det andra som skrämmer mig är mina egna känslor. Jag har starka känslor och jag är så rädd att de kommer bli ignorerade, bortglömda eller inte lika viktiga. Ingen vet vad framtiden bär med sig, och jag skulle bra gärna vilja veta. Om inget annat, så för att dämpa min oro för att jag kommer bli sårad. Men det är sånt man får leva med när man öppnar upp sig för någon och sätter hela sin tillit hos en människa. Jag hoppas på det bästa.

Kom på en sak till. Kanske inte en rädsla direkt, men det är ett irritationsmoment. Jag är pengalös… Fruktansvärt frustrerande. Jag kan inte göra det jag vill, för då krävs det pengar vilket jag inte har. Så det enda jag kan göra där är att försöka ordna det på bästa sätt. Nu när jag börjar studera så kommer jag ju få bidrag och lån. Inte det ultimata, men det är ju lite pengar varje månad i alla fall… Som jag i och för sig måste betala tillbaka förr eller senare. Men det är smällar man får ta…

Ett ständigt pågående pussel

Att hela tiden hålla på med ett pussel som inte blir färdigt kan vara frustrerande och i många fall orsaka huvudvärk. Jag kommer ihåg när jag för många år sedan hittade ett pussel ute i mammas och pappas garage. Det var mååååånga bitar och jag höll på med det ett bra tag. Irritation bröt fram och gjorde att jag till slut gav upp. Men det pussel jag håller på med nu går inte sluta lägga, man kan inte ge upp. Jag försöker pussla ihop mig själv. Mitt Jag. Det är minsann inte enkelt. I mitt pussel fattas otroligt många bitar som jag inte har letat fram än och många sitter på fel plats. Ramen är klar, men själva motivet är inte mer än halvfärdigt. Jag försöker se till mig själv och vem jag är, vem jag vill vara eller inte vara, och letar efter styrkan att ändra på det som inte är bra. Det är riktigt jobbigt och jag vet inte hur lång tid det kommer ta. Men det senaste har jag hittat bitar som inte hör till detta pussel, och de har jag nu tagit bort. De bitarna är gällande uteliv och drickande. Det är inte jag, och jag tänker inte heller göra det till mig. Jag tycker det är roligt att träffa kompisarna och så, det är inte det som det gäller. Men att dricka en massa och hålla på är inte jag längre. Jag är 20 år och ska väl i regel inte vara trött på det redan, men jag ser till andra saker som jag värdesätter. Det jag ser fram emot är framtiden, vad jag vill då, hur jag vill ha det och så vidare. När jag ser den framtiden finns inte den kanske ”klassiska” 20-åringen. Jag ser att jag vill ha en familj, någon att älska gränslöst. Jag vill ha ett fint hus med stor tomt en bit utanför stan. Jag vill ha kontakt med mina vänner, men inte hålla på och gå ut och förlora en massa pengar på något som är så tillfälligt. Mina framtida pengar vill jag spendera på annat. Jag trodde innan jag flyttade hemifrån att det jag ville var att bo i en lägenhet i stan och inte behöva oroa mig för allt som har med hus, lån, bil, barn och man att göra. Men jag märker att det är precis det som jag vill ha så småningom. Så det är många bitar som har lagts på plats genom dessa framtidsplaner.

Detta pussle sliter på mig och kan göra att jag ligger vaken på nätterna. Ibland oroar jag mig. Ibland tänker jag på många bra saker. Det som kanske är det jobbigaste med pusslet är att det är så oklart om hur mönstret kommer se ut. Jag har ingen aning om vad som kommer hända. Det enda jag vet är vad jag vill ska ske, men jag lever i ovisshet. Och om det är någonting som jag verkligen inte gillar är det att inte veta… Det kan driva mig galen, men jag försöker göra det bästa av situationen ändå. Det enda jag kan göra är att vänta och försöka hitta de förlorade bitarna. Så länge jag har stöd från familj och vänner så kommer allt lösa sig. Jag kommer klara detta stora och komplicerade pussel. Så småningom i alla fall…

Stänga av

Människan liksom datorn är en komplicerad mekanism som gör sitt bästa för att krångla till saker och ting. Det finns mycket som kan gå fel, och det kan vara knepigt att fixa igen. Men det fina med en dator är att det finns en liten knapp så man kan stänga av den. Så den bara kan varva ner och inte arbeta över huvud taget. Sen är det bara att trycka på knappen igen när den ska gå igång. En människa har tyvärr inte en sådan knapp. Men ibland skulle det verkligen behövas. Det skulle vara skönt att ha en knapp så man kunde stänga av sina tankar och känslor ett slag och slippa tänka på allt som oroar en. Allra helst skulle det vara skönt att kunna stänga av de känslor som gör ont. De som borrar sig igenom hjärta och själ och gör att man inte kan tänka klart utan blir något utav ett vrak som nästan inte kan fungera över huvud taget.

Det jobbigaste jag har behövt känna på är inte sorgen av någon som gått bort, utan sorgen att den man älskar inte är på samma plan som en själv. Man sätter hjärtat på spel, men så blir det inte som man har tänkt sig ändå. Det blir det aldrig, men det gör så ont när hoppet om det man vill ha dör. Det känns som man aldrig kommer hitta någon som betyder så mycket igen, någonsin. Förhoppningsvis kommer man det, men vägen innan hjärtat är helt igen är lång och mycket smärtsam. Ett hål, en djup tom brunn, en tystnad och ett mörker där alla känslor har varit.

Det kommer ljusare tider, men det kan vara svårt att se. Men ändå, om man ändå bara hade en av-knapp så man kunde varva ner, utan att hjärnan konstant jobbade på högvarv. Vem vet, kanske i framtiden… Men inte nu. Skit…

Att välja och forma framtiden

Etiketter

Val

När man vandrar genom livet kommer man till många förgreningar där man måste välja. Man ska välja vad man ska göra i olika situationer som t.ex. vad man ska läsa för ämnen, vad man ska göra för dagen, om man ska byta jobb etc. De är lätta eller svåra, men oavsett vilket så är det någonting man måste göra. Under en dag gör man otroligt många val som oftast är vardagliga och väldigt enkla, men val lika väl. När tiden sedan har förflutit en tid kan man se tillbaka och begrunda om man har gjort rätt eller fel vid olika tillfällen. Men frågan är varför gör man det? Det är det förflutna och det finns inget man kan göra för att ändra det. Det är vad det är, och så länge ingen har uppfunnit en tidsmaskin så är det skrivet i sten. Man kan göra saker för att förbättra läget om valen man gjort är fel senare, men aldrig ändra det som hänt. Istället kan man dra lärdom av det och undvika liknande resultat i framtiden.

Mitt största val hittills har varit om jag skulle stanna kvar i skolan eller om jag skulle hoppa av. Väldigt länge funderade jag fram och tillbaka men bestämde mig sedan för att hoppa av. Det kändes inte rätt och jag ville inte stanna om jag mådde dåligt. Idag känner jag att det var precis det rätta att göra. Jag mår helt fantastiskt och om jag mot all förmodan kunde åka tillbaka så skulle jag göra exakt samma sak igen. Om jag inte gjort det hade jag inte kunnat ta tag i mitt liv på så sätt som jag gjort nu. Jag skulle förmodligen fortfarande må dåligt över min situation. Därför tror jag inte på att ångra det man gjort tidigare, utan man bör gå vidare i livet istället och se vad som händer. Till exempel om min pappa hade fått läsa det han ville i en annan stad, så hade han inte börjat spela rugby. Om mamma inte hade följt med sin syster på fest och hamnat kring massa rugbyspelare, hade hon inte träffat min pappa. Om han inte hade bitit henne i axeln så hade de inte fortsatt träffas. Då hade jag inte suttit här idag och skrivit om detta. Valen som de gjorde när de var unga har påverkat mig mycket. Jag finns här på grund av dem. Jag är otroligt tacksam för det. Så om allt det inte hänt, så hade kanske pappa inte haft sitt företag och gjort det han tycker om. Mamma kanske inte hade upptäckt hur fel förskolan var för henne utan försökt ändå och mått ännu sämre för det.

Valen man gör påverkar resten av ens framtid. De kan tyckas vara små och oviktiga, men det är de inte… Man bör uppskatta livet som ligger framför en, och inte tänka på och oroa sig för mycket för det förflutna. Den gamla härliga frasen ”Carpe diem” säger det hela ganska bra. Men jag tycker om titeln på en låt med Dissection. Det är en annan form av carpe diem, och mitt motto här i livet. Ta vara på dagen och din framtid för:

”No dreams breed in breathless sleep”