Ibland känner jag skuld över att jag inte skriver här… Men samtidigt, varför skriva när jag inte vet vad jag ska säga…? Märkte att det gått nästan ett halvår sedan den sista posten här. Att tiden kan gå så fruktansvärt fort ibland… Det känns lite surrealistiskt. Men jag har jobbat en del. Känns bra att kunna göra det, känns bra att kunna betala mina räkningar. Men sen har en massa skit hänt också. ”Skit” är kanske inte ett så fint eller bra ord att använda när man skriver. Men jag vet ingen synonym som passar bättre in på hela händelseutvecklingen… Så småningom kanske jag skriver mer om det. När jag finner de rätta orden. Jag vill göra det rättvisa. Ingenting är enkelt här i världen. Det gäller att ta vara på de få bra stunder som dyker upp. Allt är en kamp. Men det finns inget man inte kan ta sig igenom på ett eller annat sätt… Inget.
Sparat under: Mina inlägg
Att vara arbetssökande i dagens läge är verkligen ingen barnlek… Situationen blir mer och mer desperat och det verkar inte som att uppförsbacken är på väg att plana ut. Att hålla hoppet uppe är inte lätt, men det måste man göra. Om man inte tror på att det kommer lösa sig så blir tillvaron fruktansvärt dyster.
För en Trollhättebo har det varit mycket spekulationer och nervositet angående Saabs situation. Det är ju något som i väldigt stor grad påverkar hela staden. Man märker att det har blivit mycket färre jobb och fler sökande i kommunen. Bara till en deltidstjänst i dagens läge kan det komma in över 300 ansökningar. Det är helt galet, och det blir ju inte lätt för dem som inte har någon utbildning utan nyss har gått ur gymnasiet. Jag faller in i den kategorin. Jag har inte någon högskoleutbildning, utan jag har i två år letat jobb. Men i januari fick jag ett vikariat på några månader. Det räddade mig. Och igår fick jag tillfrågan om att ta ett nytt jobb. Min lycka är helt otrolig. Det är provanställning i 6 månader, sen finns chansen för tillsvidareanställning. Det kunde inte bli bättre just nu. Men i min glädje så kan jag inte låta bli att tänka på dem som fortfarande letar… Jag tänker på de familjer där föräldrar blivit varslade och inte vet hur de ska kunna försörja sina barn… Det är inte lätt just nu. Men det måste bli bättre… Kunde Tyskland ta sig ut depressionen efter kriget så kan vi väl ta oss ur detta med..?
Jag önskar alla lycka till med att finna lösningar på era problem. Det kommer bli bättre!
Sparat under: Mina inlägg | Etiketter: arbete, fritid, hälsa, livet, pengar, skola
Ja, mamma är fortfarande sjuk. Hon får sina cellgifter nu. Har fått två omgångar och vi får se hur många det krävs denna gång. Förmodligen 6 st. Men även då detta tragiska har drabbat min familj, så kan jag inte låta bli att tycka att mitt liv verkar gå i rätt riktning. Mamma har själv sagt att jag ska försöka göra det så bra som möjligt för mig och inte gräva ner mig pga henne. Det är precis så jag tänker agera med. Det är inte så att jag ignorerar problemet, utan jag försöker bara vara positiv.
Jag har nu ett deltidsjobb vilket gör att jag kan betala mina räkningar. Äntligen slipper jag den ständiga oron för att inte ha pengar. Jag behöver inte oroa mig för att jag kanske inte kommer kunna äta en månad. Det är nog det som har hjälpt mig mest den senaste månaden. Jag slipper i alla fall ligga sömnlös över det.
Jag har även tagit nya tag för att förbättra min hälsa. Ska påbörja ett nytt kapitel i mitt liv och jag vet att det kommer fungera denna gång. Jag har så otroligt mycket stöd, och jag har sett verkligheten – svart på vitt. Jag måste göra nåt åt det och kan inte skjuta upp det längre. Det funkar inte. Men som sagt. Jag kan klara det nu. Jag känner mig som en ny Mikkan. Det är svårt att förklara precis hur jag vet att det är annorlunda. Jag bara vet. Eftersom jag bara jobbar deltid så gör det att det blir lättare att fokusera på mig själv och göra det som krävs. Det är lättare nu än när jag studerade. Då hade jag böcker att läsa, uppgifter att lösa… Jag hade ingen riktig fritid eftersom jag hela tiden kände att jag var tvungen att studera… Men så är ju inte fallet nu. Det är en riktigt stor skillnad.
Sen vill jag bara skriva med, att för den som kanske har missat eller undrar över det: Jag skriver kanske någon gång i månaden i denna blogg. Varför så sällan? Jag vet inte. Det kanske blir mer nu när jag har mer tid. Haha!
Ta hand om er alla!
Kram
Sparat under: Kärlek, vänner och familj, Mina inlägg | Etiketter: ansvar, blindträff, Filip, glädje, internet, kärlek, match.com, vän
Innan ni läser vad jag skriver, så tänk på att det aldrig är 100% säkert att möta någon man träffat på internet. Det finns risker med allt. Så om ni ska göra det, var försiktiga! Vidta alla nödvändiga säkerhetsåtgärder så att ni kommer helskinande tillbaka. Jag hade tur, men jag var också försiktig…
En kväll i början av maj 2007 hade jag det väldigt långtråkigt. Min mamma och pappa satt och tittade på tv, och jag hade verkligen ingenting att göra. Jag kände inte för att titta på film, jag ville inte läsa… Så hörde jag tv:n från rummet bredvid och märkte att mamma och pappa tittade på kanal 5. Hur visste jag det? Jo, det var reklam igen och de hade inte trean vid det tillfället. Jag hörde en reklam för Match.com och tänkte: varför inte? Det kostar inte att kolla upp det… Så jag loggade in och började registrera mig.
Jag vet inte vad det är, men jag tycker om att fylla i formulär om mig själv och svara på en massa olika frågor. Det gör ju att man måste fundera på vad man egentligen är för en människa (om man nu inte väljer att ljuga dvs…) Det tog sin lilla tid och jag spenderade verkligen mycket tid på mina formuleringar. Sedan tog jag en bild med min webbkamera och laddade upp den med. Det är ett av de få kort jag faktiskt gillat av mig själv, men sen visade det ju bara övre delen av mig med… haha! Men det hela var verkligen roligt. När jag sedan var registrerad så kollade jag runt på sidan och började kolla på andra människors profiler. Fruktansvärt många människor hade konton där, och många av dem verkade mycket trevliga. Men alla har ju hört varningshistorier angående människor som stämt träffa via internet… Så jag var inte fullkomligt naiv när jag kollade runt bland alla ansiktena.
Att vara singel är ingenting jag har någonting emot, men visst är det trevligt att ha någon man kan vända sig till. Någon som kan ta en i sina armar. Någon som man kan vara sig själv med som kan skänka glädje och kärlek. När jag kollar runt en liten stund fann jag att det var en betaltjänst. För att kunna svara på meddelanden och liknande så var man tvungen att betala en liten avgift varje månad. Det låg någon stans över 100 kr tror jag för en månad. Jag tog fram ett mynt och singlade slant. Utkomsten blev att jag betalade för en månad. Lite surt tänkte jag, men varför inte om jag kan hitta någon..? Jag kände allt att det pirrade lite i magen. Det var spännande att se om någon skulle kunna vara intresserad. Själv var jag lite för blyg vid den tidpunkten och vågade inte riktigt ta kontakt med någon. Jag somnade den kvällen med tanken i huvudet att jag kanske skulle kunna träffa någon snart… Jag slöt ögonen och föll i sömn med ett leende på läpparna.
Nästa dag när jag satte mig vid datorn så visade det sig att det var två killar som hade skickat blinkningar till mig. Jag besvarade dem och vi utbytte msn-adresser. Jag var oerhört glad och förväntansfull. Jag började den kvällen prata lite med båda två. Den ena var… hm… låt os säga inte min stil. Vi hade verkligen ingenting att prata om… Han gjorde absolut inga ansträngningar för att få veta nåt om mig, och till slut orkade jag inte längre. Det ska inte vara så mycket jobb, då är det inte rätt. Den andra killen däremot. Herregud! Han var hur trevlig som helst och det visade sig att vi hade mycket gemensamt. Samtidigt som jag verkligen njöt av samtalet så ringde en varningsklocka bak i huvudet: ”Han kan ljuga…” Tiden gick väldigt fort och när vi var tvungna att sluta kändes det lite tråkigt. Men han sa att han aldrig har pratat med en så trevlig tjej förut. Så även den kvällen vad jag överlycklig när jag gick och lade mig.
Jag fortsatte att skriva till den trevliga killen jag mött på internet. Han hette Filip, och varje gång jag pratade med honom var jag glad och jag kände så småningom att jag verkligen skulle vilja träffa honom. Dock var jag orolig för att han inte skulle vara vad jag trodde. Men vi bestämde ändå för att ses hemma hos mig efter ungefär en och en halv månads prat på msn. När den dagen kom så var jag hur nervös som helst. Jag hade två av mina vänner hemma hos mig om han visade sig vara konstig på något sätt. Filip kom och han var helt underbar! Vi gick på restaurang och sedan gick vi hem till mig och tittade på en film och jag njöt verkligen av hans sällskap. Han var ännu bättre i verkligheten än på internet. Denna man från Kungälv var rolig, såg mycket bra ut, snäll och intressant. När han kysste mig första gången så hade jag en hel fjärilsfarm i magen. Det var perfekt.
Det har snart gått ett och ett halvt år sedan första gången vi träffades. Rättare sagt, på julafton har det gått exakt 18 månader. Jag vet att det är en gammal kliché, men tiden har verkligen gått fort… Och jag ångrar inte en minut. Tack vare slanten i början av maj 2007 så fann jag kärleken. Filip vann mitt hjärta, och han har det kvar. Det kommer han alltid ha. På ett eller annat sätt. Hur det kommer bli i framtiden, det är det ingen som vet. Men jag vet att oavsett vad som händer mellan oss, så kommer jag alltid ha honom i mitt liv. För jag fann inte bara en kärlek större än jag trodde var möjligt. Jag fann min bästa vän.
Jag älskar dig Filip! Som min bästa vän, och som min hjärtevän. Tack!
Sparat under: Mina inlägg
Har varit datorlös i ungefär två månader nu… pga ej lösta fel så de fördömda maskinerna måste lämnas in igen.
På sätt och vis har det varit skönt att vara utan. Befriande på sätt och vis. Men samtidigt märker man hur viktigt det är att ha en dator i olika aspekter. Så som till exempel när man ska betala räkningar… Hur kommer det sig att dessa maskiner har blivit så viktiga för oss? Det funkade ju bra att leva innan de fanns…
Sparat under: Mina inlägg, Mina tankar om mig själv | Etiketter: frågor, högskola, rädsla, student, studera
Vad har jag gett min in på? Detta är verkligen något av det svåraste jag någonsin upplevt. Kommer jag ta mig igenom?
Högskolan. Det jag har jobbat mot större delen av mitt liv. Jag visste i mellanstadiet att jag skulle läsa på högskolan. Dock ville jag läsa juridik eller ekonomi då. Sådan ser ju inte verkligheten ut just nu. Istället studerar jag data. Jag har precis börjat mitt första år efter ett års uppehåll. Men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara såhär svårt.
Det svåraste för mig är nog att jag inte kommer med mycket grundkunskaper som varenda annan elev redan verkar ha. Jag kan inte mycket om datorn som sådan. Jag kan använda program och liknande, det är inga problem. Men när det gäller allt annat så sitter jag som ett stort frågetecken.
Hur kommer man över rädslan för att misslyckas? Är det värt att må dåligt på grund av rädslan?
När jag pratar med mamma så säger hon att hon kände samma sak när hon började studera. Hon sa att det gick över efter ett tag och att hon kom in i själva tänket. Men tänk om jag inte kommer dit? Tänk om jag inte kan finna flytet som behövs för att bemästra högre studier?
Jag tror inte jag är den enda med dessa tankar, men när jag tittar på folk runt omkring så verkar alla så säkra. De har kunskaper, intelligens, social kompetens och alla andra medel som krävs för en bra och trevlig studietid. Det känns som om ingen verkar känna så som jag gör…
Vad är det som krävs? Vad ska jag göra? Är det värt all tid med näsan i böcker för att kanske få det som jag vill ha i framtiden?
Många frågor virvlar omkring… Jag får tips, råd, uppmuntrande kommentarer och stöd från mina nära och kära. Men hjälper det? Eller blir stressen större för att man inte vill göra dem besvikna?
Kan tyckas för vissa att jag bara oroar mig i onödan eller att jag är fånig… Men jag försöker tänka positivt, men jag kan inte hindra frågorna från att dyka upp och dra ner mitt humör.
Hur jag ska göra, eller vad jag ska göra, vet jag inte. Inte än… Men en dag kanske allt faller på plats och allt verkar självklart. Men hur länge dröjer den dagen?
Sparat under: Mina inlägg
Jag har börjat skriva en till blogg. Kanske kan tyckas lite konstigt då jag inte uppdaterar denna så ofta, men det är en annan typ. Där kommer jag skriva om min väg och mina problem om att gå ner i vikt och att själv skapa mig ett bättre liv. Min resa har precis börjat, och jag kommer dela med mig av upplevelsen.
Läs den gärna. Kommentarer är välkomna.
Jag kommer fortsätta skriva här, fortfarande sporadiskt.
Många kramar
Jag erkänner. Jag är rädd. Det finns mycket som skrämmer mig, men man måste se till att ta sig igenom det och bara ge sig fan på att det kommer gå bra. Men just nu är det två rädslor som har gripit tag i mig.
Den första är det faktum att om en vecka så börjar jag högskolan (igen). Denna gång ska jag fullfölja utbildningen oavsett vad som händer. Jag behöver en utbildning, och det finns inget annat jag kan tänka mig att göra just nu. Men jag är så rädd för att misslyckas totalt. Jag är rädd för att inte kunna socialisera med de andra. Att jag inte kommer hänga med på lektionerna över huvudtaget. Att jag inte kommer ha den diciplin som krävs för att plugga och få bra resultat. Men samtidigt känner jag: ”Men herregud… Det är ju detta jag är bra på. Om det är någonting jag har kunnat sedan första klass så är det att studera. Jag har levt med studierna i tolv år och det har gått bra. Varför blir jag så orolig när det gäller detta? Jag vet att jag kan.” Så det är bara att sätta igång och inte ge upp. Jag vet att jag har stöd från familj och vänner, vilket gör det hela mycket lättare. Men i slutänden är det bara jag. Det är ingen annan än jag som kan genomföra det för mig. Jag står ensam. Förväntansfull…
Det andra som skrämmer mig är mina egna känslor. Jag har starka känslor och jag är så rädd att de kommer bli ignorerade, bortglömda eller inte lika viktiga. Ingen vet vad framtiden bär med sig, och jag skulle bra gärna vilja veta. Om inget annat, så för att dämpa min oro för att jag kommer bli sårad. Men det är sånt man får leva med när man öppnar upp sig för någon och sätter hela sin tillit hos en människa. Jag hoppas på det bästa.
Kom på en sak till. Kanske inte en rädsla direkt, men det är ett irritationsmoment. Jag är pengalös… Fruktansvärt frustrerande. Jag kan inte göra det jag vill, för då krävs det pengar vilket jag inte har. Så det enda jag kan göra där är att försöka ordna det på bästa sätt. Nu när jag börjar studera så kommer jag ju få bidrag och lån. Inte det ultimata, men det är ju lite pengar varje månad i alla fall… Som jag i och för sig måste betala tillbaka förr eller senare. Men det är smällar man får ta…
Sparat under: Mina inlägg
MyHeritage: Släktträd – Släktforskning – Kändis – Collage – Morph
Hehe, det var som sjutton… Själv tycker jag kanske inte att jag är så lik någon av dem, speciellt inte Spears… Men men… Vem vet..?
Sparat under: Mina inlägg
Jag blev utmanad av Erika.
Fem saker som fanns på din Att-göra-lista idag?
- Vakna i god tid (gick inte så bra)
- Hjälpa mamma och pappa att skyffla ut stenmjöl (done)
- Städa lägenheten (delvis done)
- Duscha (done)
- Träffa Filip
Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde förra månaden… Men jag gissar att jag njöt av sommarlovet så gott som jag kunde… Lekte en hel del och badade i vår lilla bassäng… 
Ställen du bott på?
Mina första månader bodde jag hos mormor och morfar uppe på dal (thn) medan mamma och pappa byggde vårt hus. Sen i nitton år bodde jag på skogshöjden i thn i samma gamla goa hus. Nu har jag bott ett år i min lägenhet på hjortmossen i trollhättan.
Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
- Ge pengar till mamma och pappa så att de slapp sina lån och kunde leva bra.
- Ge min syster pengar så att hon skulle klara av skoltiden utan att ta studielån och så att även hon kunde leva bra.
- Undvika studielån och lån över huvud taget.
- Köpa ett hus eller tomt för att sedan bygga mitt drömhus där samt skaffa hund.
- Donera en avsevärd summa till diverse välgörande ändamål, bla cancerfonden och världens barn.
Jag utmanar Erika. (En annan… 
)
Sparat under: Kärlek, vänner och familj, Mina inlägg | Etiketter: älska, frågor, kärlek, samhörighet
Vad är kärlek?
En känsla?
Ett tillstånd?
En dröm?
En lögn?
Hur vet man när man är kär?
Är det en känsla i magen?
I hjärta eller hjärna?
Eller är det inte något konkret utan bara någonting som man vet?
Går det att sätta fingret på?
Är det när man ler så fort man är tillsammans?
När man vill spendera varje vaken stund med varandra?
När den älskades röst lyser upp ditt sinne?
När du kan se in i den andres ögon och känna fullständig trygghet?
Vad är kärlek?
En känsla?
Ett tillstånd?
En dröm?
Eller livet?
Sparat under: Kärlek, vänner och familj, Mina inlägg | Etiketter: gentleman, kvinnor, livet, man, perfekt
En fråga många kvinnor ställer sig är: Finns han? Den perfekta mannen… Är det något som verkligen existerar, eller är det bara någonting som kvinnor behöver ha att drömma om för att inte förlora allt hopp om framtiden? Om det finns någon som kan svara på det, be my guest… Men ibland känns det svårt att tro det. De män man träffar, det är alltid någonting som inte stämmer med den perfekta bild man målat upp i sitt inre. Många ställer omöjliga krav som ska uppfyllas, men det brukar sluta med att de får kompromissa till slut ändå. Men många spenderar livet med att söka efter precis den rätta och perfekta. Men sen beror det ju även på vad man lägger i uttrycket ”perfekt”. Det är ju olika för många, man har olika krav på livet och attraheras av olika saker. Men…
Fråga någon hur drömmannen ser ut, och ofta får man samma egenskaper som svar: Han ska vara glad, snäll, trevlig, ha humor, smart, vara omtänksam etc… Det är ofta standardsvaren man får, och visst är det sådan man vill ha honom. Men sen om det faktiskt dyker upp en sådan kille som besitter alla dessa egenskaper, så ser inte kvinnan honom i alla fall.. Och varför? Jo, för han har inte det rätta utseendet. Men ändå så räknar inte alla upp det som en egenskap man letar efter. Utseendet spelar stor roll, för det är ofta det första man märker hos en annan människa. Känner man inte nån gnista eller om det inte är någonting hos honom man tänder till på känner många att det bara är onödigt. Men då missar man egenskaperna man sökte. Men om en man är vacker på insidan så kommer det reflekteras till utsidan, bara man ger honom chansen att visa det. Men sedan hittar man istället en riktig hunk som däremot inte har någon eller kanske bara ett par av de karaktärsdrag man söker. Denna godbit tyr man sig till och känner sig lycklig ett tag, men sedan märker man att det inte stämmer eftersom de är för olika och att han inte behandlar kvinnor så som man bör. Men sådant är det. I dagens samhälle spelar utseendet en riktigt stor roll och av de som säger att det inte spelar roll så är nästan alla lögnare eller i förnekelse.
Men om man ändå funderar på den perfekta mannen, så tror jag att många så småningom hittar någon som är perfekt. Finns det nåt som är perfekt? Nä, inte alls eftersom det är så individuellt, men om man kollar på majoriteten tror jag att många söker samma sak. Rätt och slätt en gentleman. Någon som verkligen vet hur en kvinna ska behandlas. Vad kan vara bättre än det?
Att hela tiden hålla på med ett pussel som inte blir färdigt kan vara frustrerande och i många fall orsaka huvudvärk. Jag kommer ihåg när jag för många år sedan hittade ett pussel ute i mammas och pappas garage. Det var mååååånga bitar och jag höll på med det ett bra tag. Irritation bröt fram och gjorde att jag till slut gav upp. Men det pussel jag håller på med nu går inte sluta lägga, man kan inte ge upp. Jag försöker pussla ihop mig själv. Mitt Jag. Det är minsann inte enkelt. I mitt pussel fattas otroligt många bitar som jag inte har letat fram än och många sitter på fel plats. Ramen är klar, men själva motivet är inte mer än halvfärdigt. Jag försöker se till mig själv och vem jag är, vem jag vill vara eller inte vara, och letar efter styrkan att ändra på det som inte är bra. Det är riktigt jobbigt och jag vet inte hur lång tid det kommer ta. Men det senaste har jag hittat bitar som inte hör till detta pussel, och de har jag nu tagit bort. De bitarna är gällande uteliv och drickande. Det är inte jag, och jag tänker inte heller göra det till mig. Jag tycker det är roligt att träffa kompisarna och så, det är inte det som det gäller. Men att dricka en massa och hålla på är inte jag längre. Jag är 20 år och ska väl i regel inte vara trött på det redan, men jag ser till andra saker som jag värdesätter. Det jag ser fram emot är framtiden, vad jag vill då, hur jag vill ha det och så vidare. När jag ser den framtiden finns inte den kanske ”klassiska” 20-åringen. Jag ser att jag vill ha en familj, någon att älska gränslöst. Jag vill ha ett fint hus med stor tomt en bit utanför stan. Jag vill ha kontakt med mina vänner, men inte hålla på och gå ut och förlora en massa pengar på något som är så tillfälligt. Mina framtida pengar vill jag spendera på annat. Jag trodde innan jag flyttade hemifrån att det jag ville var att bo i en lägenhet i stan och inte behöva oroa mig för allt som har med hus, lån, bil, barn och man att göra. Men jag märker att det är precis det som jag vill ha så småningom. Så det är många bitar som har lagts på plats genom dessa framtidsplaner.
Detta pussle sliter på mig och kan göra att jag ligger vaken på nätterna. Ibland oroar jag mig. Ibland tänker jag på många bra saker. Det som kanske är det jobbigaste med pusslet är att det är så oklart om hur mönstret kommer se ut. Jag har ingen aning om vad som kommer hända. Det enda jag vet är vad jag vill ska ske, men jag lever i ovisshet. Och om det är någonting som jag verkligen inte gillar är det att inte veta… Det kan driva mig galen, men jag försöker göra det bästa av situationen ändå. Det enda jag kan göra är att vänta och försöka hitta de förlorade bitarna. Så länge jag har stöd från familj och vänner så kommer allt lösa sig. Jag kommer klara detta stora och komplicerade pussel. Så småningom i alla fall…
Sparat under: Dikter, citat och andra texter, Mina inlägg | Etiketter: guilt, poem
Guilt burns like a small fire inside
Like something small that grows until there’s nothing left
Like a bear that eat, devour it completely
Leaves nothing but chatters
Tiny pieces of my broken person
Guilt is my companion
It follows me everywhere I go
Never leaves
Never fades
Never lets me rest
Sparat under: Mina inlägg
… har jag vandrat på denna jord. Det känns lite konstigt faktiskt, som om jag har gjort mycket men nästan inget alls. Men jag ser fram emot en massa år då jag kan få förverkliga drömmar och leva livet så som jag vill. I can’t wait!
På fredag, den 18 april, är det min födelsedag. Jag har lite blandade känslor. Det är otoligt roligt att jag når en ny nivå i livet, men det är fruktansvärt skrämmande med. Jag lämnar tonåren… Jag kommer (förhoppningsvis ) bli betraktad som en vuxen. Ibland känns det som jag inte är redo för det, som om jag vill fortsätta vara mammas lilla flicka och inte behöva ta itu med problemen som kommer emot mig. Men det är ju även så att jag absolut inte vill vara mammas flicka, utan min egen individ och klara mig själv. Jag vet att jag kommer klara det, även då det kommer bli en massa motgångar. Mitt mål är att hålla huvudet högt och ta mig igenom det ändå.
Folk frågar alltid ”Nå, känner du dig äldre nu?” Det är den klassiska frågan som man får nästan varje år. Den retar gallfeber på många, men jag måste säga att jag faktiskt känner mig äldre än då jag fyllde 19. Så mycket har hänt det senaste året. Jag tog studenten från gymnasiet och kastades in på ett sommarjobb på Edet bruk. Jag flyttade hemifrån. Jag fick mitt körkort. Jag sökte in till högskolan och kom in på ekonomiprogrammet. Jag träffade Filip, en man jag kommit att älska så otroligt mycket. Jag hoppade av högskolan då jag kände att det inte var det rätta för mig. Jag började istället söka jobb, någonting som inte är så lätt när man inte har någon utbildning. Min mamma fick cancer, som tack och lov nu är borta. Min pappa har haft problem med företag som satt honom i knepiga situationer. Jag har förlorat många kompisar, många som har flyttat härifrån och andra som jag ofrivilligt har förskjutit. Sorgligt men sant. Jag har levt de senaste månaderna med otroligt lite pengar, men många funderingar på om jag kommer klara av att betala hyran och sen ha pengar över till mat.b Jag har åter igen sökt in till högskolan med förhoppnig om att en ny inriktning komer passa mig bättre. Som sagt, en hel del saker har hänt, både bra och dåliga. Men huvudsaken är att jag tar mig igenom det. Men utan stödet från min familj och nära människor omkring mig så hade jag inte tagit mig långt, och jag är ytterst tacksam.
Jag hoppas att nästa tjugo år kommer gå förbi med lika mycket glädje och utmaningar som dessa tjugo har. Jag vet att jag ser fram emot det. Jag har många planer på vad jag vill göra och vad jag kommer göra. Åter igen: I can’t wait!
Människan liksom datorn är en komplicerad mekanism som gör sitt bästa för att krångla till saker och ting. Det finns mycket som kan gå fel, och det kan vara knepigt att fixa igen. Men det fina med en dator är att det finns en liten knapp så man kan stänga av den. Så den bara kan varva ner och inte arbeta över huvud taget. Sen är det bara att trycka på knappen igen när den ska gå igång. En människa har tyvärr inte en sådan knapp. Men ibland skulle det verkligen behövas. Det skulle vara skönt att ha en knapp så man kunde stänga av sina tankar och känslor ett slag och slippa tänka på allt som oroar en. Allra helst skulle det vara skönt att kunna stänga av de känslor som gör ont. De som borrar sig igenom hjärta och själ och gör att man inte kan tänka klart utan blir något utav ett vrak som nästan inte kan fungera över huvud taget.
Det jobbigaste jag har behövt känna på är inte sorgen av någon som gått bort, utan sorgen att den man älskar inte är på samma plan som en själv. Man sätter hjärtat på spel, men så blir det inte som man har tänkt sig ändå. Det blir det aldrig, men det gör så ont när hoppet om det man vill ha dör. Det känns som man aldrig kommer hitta någon som betyder så mycket igen, någonsin. Förhoppningsvis kommer man det, men vägen innan hjärtat är helt igen är lång och mycket smärtsam. Ett hål, en djup tom brunn, en tystnad och ett mörker där alla känslor har varit.
Det kommer ljusare tider, men det kan vara svårt att se. Men ändå, om man ändå bara hade en av-knapp så man kunde varva ner, utan att hjärnan konstant jobbade på högvarv. Vem vet, kanske i framtiden… Men inte nu. Skit…
Nästan ett halvår har gått sedan vi fick veta. Sex månader av ömsom helvete, ömsom känslostormar… För någon som inte har upplevt det är det svårt att verkligen förstå.
I många månader kändes det helt surrealistiskt för mig. Jag kunde inte greppa det. Jag ville det kanske inte riktigt heller. När man får höra att någon som står en nära har cancer, så tänker man med en gång: ”Skit.. Han/hon kan dö…” Cancer. Det är nog ett av de mest skrämmande orden jag vet om. Varje gång jag hör det associerar jag till död, elände och sorg. Så när vi fick veta att mamma hade cancer, slog det mig som en slägga i bakhuvudet. Jag hörde orden, jag diskuterade det med min familj och min pojkvän, men jag tror inte att det verkligen sjönk in. Det är sådant som händer i böcker, och inte i verkligheten. Inte i min familj. Speciellt inte eftersom det inte finns några tecken på att någon annan i släkten har haft det förut. Så vad var det då som gjorde att just min mamma drabbades av det? Hur kommer det sig att just hennes celler bestämde sig för att leka rövare? Jag har ingen aning, och jag vet inte om någon riktigt kan svara på det. Jag antar att jag får acceptera att det var slumpen. Det är det närmaste jag kan komma, även om det är långt ifrån en förklaring…
Jag tror att första gången jag riktigt förstod vad det var som hände var när jag såg henne utan hår första gången. Det kändes som jag skulle svimma och jag kunde inte riktigt tro mina ögon. Aldrig trodde jag att min mamma någonsin skulle ha samma frisyr som pappa.. Men men, det blir inte alltid som man tänkt sig heller. Men då när jag såg henne… Jag skämtade bort det, för jag ville inte att mamma skulle märka hur hårt det tog på mig. Jag kan inte ens tänka mig hur pappa måste ha känt när han var tvungen att raka av det heller. Hon sa tidigt att om hon skulle tappa håret så ville hon raka av det istället för att ha en massa tofsar med lite hår. Nu är det naturligtvis helt okej, och jag har vant mig vid det. Men det tog ett bra tag innan det hände. Hon har en peruk som hon använder när hon lämnar huset, men hemma har hon inte det. Hon klagar på att det kliar för mycket… Och det kan jag tänka mig. Jag försökte prova den, men jag har mycket större huvud än henne så det gick inte så bra. haha
I morgon ska hon få den sjätte behandlingen, och snart får vi veta om hon måste få några fler. Jag hoppas verkligen inte det. Jag vill att det hela bara ska vara över. Jag vill att vi ska gå tillbaka till det vi hade innan allt detta hände. Jag längtar tills mamma får tillbaka sina krafter så hon orkar göra det som hon vill, och tills vi kan göra upp planer för framtiden. De har inte vågat göra det än, eftersom vi inte har vetat vad som skulle kunna hända eller hur många behandlingar hon skulle behöva. Men nu ser vi ljuset i slutet av tunneln, och det känns bättre för var dag som går.
Jag beundrar henne för hur stark hon har varit under denna tiden. Visst, det har gått upp och ner och varit väldigt känslosamt. Men det kan man ju förstå. Men ändå har hon visat på en styrka jag beundrar henne för otroligt mycket. Jag är även glad för stödet hon har fått från familjen, vänner och grannar. Hon uppskattar det väldigt mycket, och hon var även lite överväldigad över hur många det var som ringde och kom förbi för att se hur det var med henne. Det stöder har hon fått genom hela processen. Om ni som visat ert stöd läser detta, TACK! Jag kan inte börja visa hur mycket det betyder för hela vår familj. Tusen tack.
Nu går alltså det hela mot sitt slut, och det är underbart. Framtiden ser ljus ut och mycket gott väntar. Men när något sådant händer börjar man verkligen tänka på hur skört livet är och att man ska vara tacksam för det man har. Jag kommer aldrig glömma detta. Men det är en erfarenhet, och det kan man inte få för många av. Bra eller dåliga. Jag bär med mig det, och hoppas att nåt liknande inte händer igen. Men jag vet då att jag kan vara där för den människan och stötta henne/honom. Det känns underbart.
När man vandrar genom livet kommer man till många förgreningar där man måste välja. Man ska välja vad man ska göra i olika situationer som t.ex. vad man ska läsa för ämnen, vad man ska göra för dagen, om man ska byta jobb etc. De är lätta eller svåra, men oavsett vilket så är det någonting man måste göra. Under en dag gör man otroligt många val som oftast är vardagliga och väldigt enkla, men val lika väl. När tiden sedan har förflutit en tid kan man se tillbaka och begrunda om man har gjort rätt eller fel vid olika tillfällen. Men frågan är varför gör man det? Det är det förflutna och det finns inget man kan göra för att ändra det. Det är vad det är, och så länge ingen har uppfunnit en tidsmaskin så är det skrivet i sten. Man kan göra saker för att förbättra läget om valen man gjort är fel senare, men aldrig ändra det som hänt. Istället kan man dra lärdom av det och undvika liknande resultat i framtiden.
Mitt största val hittills har varit om jag skulle stanna kvar i skolan eller om jag skulle hoppa av. Väldigt länge funderade jag fram och tillbaka men bestämde mig sedan för att hoppa av. Det kändes inte rätt och jag ville inte stanna om jag mådde dåligt. Idag känner jag att det var precis det rätta att göra. Jag mår helt fantastiskt och om jag mot all förmodan kunde åka tillbaka så skulle jag göra exakt samma sak igen. Om jag inte gjort det hade jag inte kunnat ta tag i mitt liv på så sätt som jag gjort nu. Jag skulle förmodligen fortfarande må dåligt över min situation. Därför tror jag inte på att ångra det man gjort tidigare, utan man bör gå vidare i livet istället och se vad som händer. Till exempel om min pappa hade fått läsa det han ville i en annan stad, så hade han inte börjat spela rugby. Om mamma inte hade följt med sin syster på fest och hamnat kring massa rugbyspelare, hade hon inte träffat min pappa. Om han inte hade bitit henne i axeln så hade de inte fortsatt träffas. Då hade jag inte suttit här idag och skrivit om detta. Valen som de gjorde när de var unga har påverkat mig mycket. Jag finns här på grund av dem. Jag är otroligt tacksam för det. Så om allt det inte hänt, så hade kanske pappa inte haft sitt företag och gjort det han tycker om. Mamma kanske inte hade upptäckt hur fel förskolan var för henne utan försökt ändå och mått ännu sämre för det.
Valen man gör påverkar resten av ens framtid. De kan tyckas vara små och oviktiga, men det är de inte… Man bör uppskatta livet som ligger framför en, och inte tänka på och oroa sig för mycket för det förflutna. Den gamla härliga frasen ”Carpe diem” säger det hela ganska bra. Men jag tycker om titeln på en låt med Dissection. Det är en annan form av carpe diem, och mitt motto här i livet. Ta vara på dagen och din framtid för:
”No dreams breed in breathless sleep”
Sparat under: Mina inlägg
14 februari. Alla hjärtans dag… Det kan man ju tycka vad man vill om. Jag tycker det är en riktigt överreklamerad dag och den är fullkomligt onödig. Jag förstår inte konceptet med att visa dem man älskar vad man känner genom att köpa choklad, blommor och diverse annat. Detta ska man göra den 14 februari. EN dag på året. Det är en kommersiell dag som skapats av chokladtillverkare och florister för att få lite klirr i kassan. Jag håller på det att man ska visa att man älskar någon varje dag på året, och aldrig sluta visa det. Om det skulle finnas någon som inte uttrycker sina känslor på någon annan dag än denna så tycker jag riktigt synd om dem… Jag har fått många kommentarer angående mitt synsätt från kompisar som tycker att det är ett väldigt fel sätt att se på dagen och att jag ska sluta se den som vilken dag som helst. Men det är någonting som jag inte tänker göra. Inte under några omständigheter. Det är som vilken dag som helst för mig. Jag ska jobba, träna och sen packa inför min resa till Karlstad. Det är det enda som jag tycker är riktigt bra med den dagen. Den 14 februari för nio år sedan var dagen jag och Hanna blev bästa kompisar. Det är någonting som jag verkligen uppskattar och som är helt underbart. Jag saknar henne väldigt mycket och jag ser fram emot att träffa henne på fredag. Så otroligt mycket.
Jag älskar min pojkvän, men jag kommer inte ge honom någonting i morgon för att visa min kärlek. Han får höra det varje gång jag pratar med honom. Oavsett dag, månad och år. Jag säger ”jag älskar dig”. Vad kan vara ett bättre bevis än det? Och vilken dag kan vara bättre att visa det på än varje dag, 365 dagar om året?
