Nu är det snart dags för årets stora gala igen… Rosa Bandet. Nu vill jag inte att någon ska missförstå mig… Jag tycker det är fruktansvärt bra att galan hålls och att man får in så pass mycket pengar till bröstcancerforskningen. Det är en rent ut sagt fördjävlig sjukdom som måste stoppas. Det behövs verkligen pengar till all forskning. Men det jag undrar är: alla andra cancerformer då? Hur blir det med dem?
Jag har i två år nu haft en mamma som är sjuk i cancer. Först hade hon det i sina äggstockar och de opererade då bort hela paketet så att säga. Jättebra! Men det som är fruktansvärt irriterande är det faktum att nu har det spridit sig. Nu har hon det i bukhinnan istället. I flera månader har hon fått cellgifter för att ta kål på skiten, men det har varit en fruktansvärt kämpig tid med flera av medicinerna som inte varit starka nog att bita på cancern. Nu har vi fått veta att det inte finns någonting mer läkarna kan göra. Det finns inga mer mediciner vi kan pröva. Strålning kan inte användas eftersom det är ett så pass utspritt på ett alldeles för stort område. Operation är inte heller det en möjlighet eftersom det finns så många små blodkärl i bukväggen så risken för att förblöda på operationsbordet är alldeles för stor för att det ska vara värt det. Så med andra ord är min familj i skiten. Helt utan möjligheter. Det vi får försöka med är naturmedicin, det är den enda möjligheten vi har. Det är antingen försöka det eller vänta på slutet… Och det är absolut inte ett alternativ. Det är så fruktansvärt orättvist, och jag kan för mitt liv inte förstå varför det är så här. Varför det inte finns någonting mer att göra…
Det är alltså inte så att jag misstycker till bröstcancergalan, men varför har de aldrig någon insamling för alla andra cancerformer som finns? Varför är det ALLTID bröst- eller prostatacancer som får uppmärksamhet från allmänheten? För mig med en mamma med nåt annat än bröstcancer så känner jag en ofattlig frustration varje gång jag ser trailern för galan på tv3. Jag kan inte låta bli att tänka: Varför kan de inte samla in pengar för att finna en lösning på min mammas problem också? Varför kan de inte tänka på oss andra anhöriga och sjuka som måste leva med helvetet att det inte finns någonting mer att göra för att det inte finns några metoder kvar att pröva…?
Jag säger, sluta inte samla in pengar för allt i världen! Men samla in till andra former med! Hopplösheten är bedövande och vi behöver ljusglimtar i form av att vi vet att forskningen fortskrider även för våra vänner och anhöriga. Så snälla! Hjälp min mamma! Hjälp alla dem som känner att hoppet lämnat skeppet! Hjälp oss alla…
Ibland känner jag skuld över att jag inte skriver här… Men samtidigt, varför skriva när jag inte vet vad jag ska säga…? Märkte att det gått nästan ett halvår sedan den sista posten här. Att tiden kan gå så fruktansvärt fort ibland… Det känns lite surrealistiskt. Men jag har jobbat en del. Känns bra att kunna göra det, känns bra att kunna betala mina räkningar. Men sen har en massa skit hänt också. ”Skit” är kanske inte ett så fint eller bra ord att använda när man skriver. Men jag vet ingen synonym som passar bättre in på hela händelseutvecklingen… Så småningom kanske jag skriver mer om det. När jag finner de rätta orden. Jag vill göra det rättvisa. Ingenting är enkelt här i världen. Det gäller att ta vara på de få bra stunder som dyker upp. Allt är en kamp. Men det finns inget man inte kan ta sig igenom på ett eller annat sätt… Inget.
Sparat under: Jobbigt
Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till… Det som förtär mig och drar ner mig är något som jag inte kan stoppa. Mina tankar… De vägrar sluta… Jag kan inte stänga av. Det finns inget som är så destruktivt som min egen hjärna…
Men det är ju jag som förser den med bränslet. Den kan inte hantera all information som jag dagligen grubblar över. Den senaste tiden har det verkligen varit en jobbig period, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. I många fall finns det inget jag kan göra utan jag är helt maktlös. Andra delar kan jag påverka, men jag blir orkeslös av det som jag inte kan påverka. Det händer helt enkelt alldeles för mycket på en gång. Men vad ska jag göra? Inget… bara fortsätta försöka. Mer finns inte.
Men hur mycket kan jag orka med? Folk håller på och säga att jag är så stark och jag kan klara vad som helst. Men hur mycket måste jag orka? Hur ofta måste jag låtsas vara glad och positiv, när det enda jag egentligen vill är gråta…? Jag är bara människa…
Sen måste man ju vara försiktig med vad man säger och gör, anpassa sig efter situationen, om det så är på jobbet eller med familj eller med vänner. Man måste ofta bita sig i tungan och svälja det man egentligen vill säga. Min tunga är svart vid det här laget, och jag har svalt så mycket att den bittra smaken inte stör mig längre. Jag har vant mig.
Hur ska man göra för att ta sig ur det djupa hål man gräver ner sig i på grund av sin mest vitala del, hjärnan? Hur ska man kunna bryta den onda cirkel som hela tiden uppstår och aldrig försvinner?
Hur länge måste jag orka?
Sparat under: Jobbigt | Etiketter: cancer, familj, sjukdom, stöd, svårigheter, utmaning
Lite över ett år fick gå, sen kom beskedet igen. Mamma har cancer. Det är andra gången jag hör det nu, och jag måste säga att jag verkligen börjar tröttna på att höra det. Förra gången upptäckte de att hon hade en massa vatten i magen, vilket förmodligen var anledningen till att det spred sig och nu sitter i bukväggen. Pga lokaliseringen så kan de inte operera utan det enda hon kan göra är att få cellgifter. Hon har nu fått sin första omgång och vi får verkligen hoppas att hon kommer svara lika bra på det som förra gången.
Det är jobbigt att höra att en förälder har cancer, och att höra det igen… Suck… Men det finns inte mycket mer att göra åt det än att fortsätta som vanligt. Men familjen är ändå positiv. Det är ingen mening med att gräva ner sig och sluta fungera. Det mår ingen bra av. Risken är att vi kommer vara tvugna att leva såhär resten av våra liv. Det kan vara så att det kommer tillbaka hela tiden, att de aldrig kan få bort det helt. De kan få bukt på det med mediciner, men mer än så är det inte. Det var lite jobbigt att höra, men om det är någon som ska klara det är det min mamma. Hon är en fruktansvärt stark människa, och det finns ingenting som hon inte kan ta sig igenom. Vi kommer finnas där för henne hela vägen och stötta henne så bra vi bara kan, men det finns bara så mycket vi kan göra. Jag är glad att jag kommer kunna lätta på hennes arbetsbörda under tiden hon tar medicinerna. Känns bra att känna att jag kan hjälpa till med någonting, och inte bara stå vid sidan om och se fånig ut…
Nu får vi bara se till att hålla modet uppe och blicka framåt. Det viktigaste är familjen och jag ska göra allt jag kan för att se till att de mår bra.
Jag älskar er!
Nästan ett halvår har gått sedan vi fick veta. Sex månader av ömsom helvete, ömsom känslostormar… För någon som inte har upplevt det är det svårt att verkligen förstå.
I många månader kändes det helt surrealistiskt för mig. Jag kunde inte greppa det. Jag ville det kanske inte riktigt heller. När man får höra att någon som står en nära har cancer, så tänker man med en gång: ”Skit.. Han/hon kan dö…” Cancer. Det är nog ett av de mest skrämmande orden jag vet om. Varje gång jag hör det associerar jag till död, elände och sorg. Så när vi fick veta att mamma hade cancer, slog det mig som en slägga i bakhuvudet. Jag hörde orden, jag diskuterade det med min familj och min pojkvän, men jag tror inte att det verkligen sjönk in. Det är sådant som händer i böcker, och inte i verkligheten. Inte i min familj. Speciellt inte eftersom det inte finns några tecken på att någon annan i släkten har haft det förut. Så vad var det då som gjorde att just min mamma drabbades av det? Hur kommer det sig att just hennes celler bestämde sig för att leka rövare? Jag har ingen aning, och jag vet inte om någon riktigt kan svara på det. Jag antar att jag får acceptera att det var slumpen. Det är det närmaste jag kan komma, även om det är långt ifrån en förklaring…
Jag tror att första gången jag riktigt förstod vad det var som hände var när jag såg henne utan hår första gången. Det kändes som jag skulle svimma och jag kunde inte riktigt tro mina ögon. Aldrig trodde jag att min mamma någonsin skulle ha samma frisyr som pappa.. Men men, det blir inte alltid som man tänkt sig heller. Men då när jag såg henne… Jag skämtade bort det, för jag ville inte att mamma skulle märka hur hårt det tog på mig. Jag kan inte ens tänka mig hur pappa måste ha känt när han var tvungen att raka av det heller. Hon sa tidigt att om hon skulle tappa håret så ville hon raka av det istället för att ha en massa tofsar med lite hår. Nu är det naturligtvis helt okej, och jag har vant mig vid det. Men det tog ett bra tag innan det hände. Hon har en peruk som hon använder när hon lämnar huset, men hemma har hon inte det. Hon klagar på att det kliar för mycket… Och det kan jag tänka mig. Jag försökte prova den, men jag har mycket större huvud än henne så det gick inte så bra. haha
I morgon ska hon få den sjätte behandlingen, och snart får vi veta om hon måste få några fler. Jag hoppas verkligen inte det. Jag vill att det hela bara ska vara över. Jag vill att vi ska gå tillbaka till det vi hade innan allt detta hände. Jag längtar tills mamma får tillbaka sina krafter så hon orkar göra det som hon vill, och tills vi kan göra upp planer för framtiden. De har inte vågat göra det än, eftersom vi inte har vetat vad som skulle kunna hända eller hur många behandlingar hon skulle behöva. Men nu ser vi ljuset i slutet av tunneln, och det känns bättre för var dag som går.
Jag beundrar henne för hur stark hon har varit under denna tiden. Visst, det har gått upp och ner och varit väldigt känslosamt. Men det kan man ju förstå. Men ändå har hon visat på en styrka jag beundrar henne för otroligt mycket. Jag är även glad för stödet hon har fått från familjen, vänner och grannar. Hon uppskattar det väldigt mycket, och hon var även lite överväldigad över hur många det var som ringde och kom förbi för att se hur det var med henne. Det stöder har hon fått genom hela processen. Om ni som visat ert stöd läser detta, TACK! Jag kan inte börja visa hur mycket det betyder för hela vår familj. Tusen tack.
Nu går alltså det hela mot sitt slut, och det är underbart. Framtiden ser ljus ut och mycket gott väntar. Men när något sådant händer börjar man verkligen tänka på hur skört livet är och att man ska vara tacksam för det man har. Jag kommer aldrig glömma detta. Men det är en erfarenhet, och det kan man inte få för många av. Bra eller dåliga. Jag bär med mig det, och hoppas att nåt liknande inte händer igen. Men jag vet då att jag kan vara där för den människan och stötta henne/honom. Det känns underbart.
