Guilt

Etiketter

guilt, poem

Guilt burns like a small fire inside
Like something small that grows until there’s nothing left
Like a bear that eat, devour it completely
Leaves nothing but chatters
Tiny pieces of my broken person

Guilt is my companion
It follows me everywhere I go
Never leaves
Never fades
Never lets me rest

Ångest, ångest är min arvedel – Pär Lagerkvist

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Det magiska med julafton

Etiketter

jul, tomten

Nu tändas tusen juleljus… Eller, kanske inte riktigt än. Det är bara mitten på november, men den fantastiskt fridfulla julkänslan börjar redan smyga sig in i min tillvaro. Det hela började när underbara människor i min närhet började brodera julmotiv på dukar och tavlor. Tomtefar och tomtemor, de två varelser som var fullkomligt magiska när man var liten. Förr kunde jag knappt bärga mig medan jag väntade på att tomten skulle komma och säga de magiska orden: ”Ho, ho, ho! Finns det några snälla barn här?” Under mina första år var jag rädd för hans stora skägg, utstickande mage och basbetonade röst. Det var någonting skrämmande när han tornade upp sig framför julgranen, och för en liten femårig flicka verkade han gigantisk. Som tur var så förändrades det. Mina ögon öppnades och jag upptäckte den fantastiska figur med mullig mage och tindrande ögon som han faktiskt är. Sedan dess har jag älskat tomten och den glädje han för med sig till små, förväntansfulla, unga liv samt den hemtrevnad och pondus han utstrålar genom att bara vara tomten.

Jag kommer ihåg när min yngre syster var orolig en jul för flera år sedan, bara för att någon hade sagt att han kanske inte kunde komma. Hon var fruktansvärt ängslig och jag tyckte hon var så otroligt gullig i all sin oro. Jag gjorde allt i min makt som storasyster för att lugna henne, och jag lyckades till slut få henne att sitta stilla och ta det lite lugnt. Jag betraktade hennes lättade ansikte när det knackade på ytterdörren. Hon sken som en sol redan innan han kommit in genom dörren, och det fick mig att börja fnittra.

Det var en underbar jul med mycket kärlek, god mat, bra musik och en underbar gemenskap. Allt detta knöts samman till en perfekt jul av en bastant man i röd luva och vitt, yvigt skägg. Jag saknar sådana jular. Nu när jag är äldre så får vi inte längre några besök av den röda glädjespridaren med den bruna säcken. Jag saknar det. Visst, jag är 19 år och i mångas ögon alldeles för stor för tomten, men tomten kan man aldrig växa ifrån. Han välkomnar alla, stora som små och gamla som unga, att göra honom sällskap kring den mystiska säcken som är full av glädjeämnen. När man tittar ner på de dyrbara ämnen som kan ligga där i säckens djup, påverkar det alla. Till och med den tuffaste typ, även pappa, blir berörd. Det är det bästa med julen. Glädjen och den underbara mannen i rött.

Citat

Mitt absoluta favoritcitat jag hittat bland alla de hundratals böcker jag läst, är från Thérèse Raquin av Émile Zola.

”Ingenting är så smärtsamt stilla som en höstskymning. Strålarna bleknar i den skälvande luften, de åldriga träden fäller sina löv. Landskapet som stekts av sommarens glödande sol, känner döden komma med den första kylan. Och från himlen kommer fläktar som klagar förtvivlat. Natten faller från ovan och bär med sig svepningar i sitt mörker.”

Så vackert. Så brutalt. Så sorgset. Så underbart.