Ja, mamma är fortfarande sjuk. Hon får sina cellgifter nu. Har fått två omgångar och vi får se hur många det krävs denna gång. Förmodligen 6 st. Men även då detta tragiska har drabbat min familj, så kan jag inte låta bli att tycka att mitt liv verkar gå i rätt riktning. Mamma har själv sagt att jag ska försöka göra det så bra som möjligt för mig och inte gräva ner mig pga henne. Det är precis så jag tänker agera med. Det är inte så att jag ignorerar problemet, utan jag försöker bara vara positiv.

Jag har nu ett deltidsjobb vilket gör att jag kan betala mina räkningar. Äntligen slipper jag den ständiga oron för att inte ha pengar. Jag behöver inte oroa mig för att jag kanske inte kommer kunna äta en månad. Det är nog det som har hjälpt mig mest den senaste månaden. Jag slipper i alla fall ligga sömnlös över det.

Jag har även tagit nya tag för att förbättra min hälsa. Ska påbörja ett nytt kapitel i mitt liv och jag vet att det kommer fungera denna gång. Jag har så otroligt mycket stöd, och jag har sett verkligheten – svart på vitt. Jag måste göra nåt åt det och kan inte skjuta upp det längre. Det funkar inte. Men som sagt. Jag kan klara det nu. Jag känner mig som en ny Mikkan. Det är svårt att förklara precis hur jag vet att det är annorlunda. Jag bara vet. Eftersom jag bara jobbar deltid så gör det att det blir lättare att fokusera på mig själv och göra det som krävs. Det är lättare nu än när jag studerade. Då hade jag böcker att läsa, uppgifter att lösa… Jag hade ingen riktig fritid eftersom jag hela tiden kände att jag var tvungen att studera… Men så är ju inte fallet nu. Det är en riktigt stor skillnad.

Sen vill jag bara skriva med, att för den som kanske har missat eller undrar över det: Jag skriver kanske någon gång i månaden i denna blogg. Varför så sällan? Jag vet inte. Det kanske blir mer nu när jag har mer tid. Haha!

Ta hand om er alla!

Kram