Lite över ett år fick gå, sen kom beskedet igen. Mamma har cancer. Det är andra gången jag hör det nu, och jag måste säga att jag verkligen börjar tröttna på att höra det. Förra gången upptäckte de att hon hade en massa vatten i magen, vilket förmodligen var anledningen till att det spred sig och nu sitter i bukväggen. Pga lokaliseringen så kan de inte operera utan det enda hon kan göra är att få cellgifter. Hon har nu fått sin första omgång och vi får verkligen hoppas att hon kommer svara lika bra på det som förra gången.

Det är jobbigt att höra att en förälder har cancer, och att höra det igen… Suck… Men det finns inte mycket mer att göra åt det än att fortsätta som vanligt. Men familjen är ändå positiv. Det är ingen mening med att gräva ner sig och sluta fungera. Det mår ingen bra av. Risken är att vi kommer vara tvugna att leva såhär resten av våra liv. Det kan vara så att det kommer tillbaka hela tiden, att de aldrig kan få bort det helt. De kan få bukt på det med mediciner, men mer än så är det inte. Det var lite jobbigt att höra, men om det är någon som ska klara det är det min mamma. Hon är en fruktansvärt stark människa, och det finns ingenting som hon inte kan ta sig igenom. Vi kommer finnas där för henne hela vägen och stötta henne så bra vi bara kan, men det finns bara så mycket vi kan göra. Jag är glad att jag kommer kunna lätta på hennes arbetsbörda under tiden hon tar medicinerna. Känns bra att känna att jag kan hjälpa till med någonting, och inte bara stå vid sidan om och se fånig ut…

Nu får vi bara se till att hålla modet uppe och blicka framåt. Det viktigaste är familjen och jag ska göra allt jag kan för att se till att de mår bra.

Jag älskar er!