Innan ni läser vad jag skriver, så tänk på att det aldrig är 100% säkert att möta någon man träffat på internet. Det finns risker med allt. Så om ni ska göra det, var försiktiga! Vidta alla nödvändiga säkerhetsåtgärder så att ni kommer helskinande tillbaka. Jag hade tur, men jag var också försiktig…

En kväll i början av maj 2007 hade jag det väldigt långtråkigt. Min mamma och pappa satt och tittade på tv, och jag hade verkligen ingenting att göra. Jag kände inte för att titta på film, jag ville inte läsa… Så hörde jag tv:n från rummet bredvid och märkte att mamma och pappa tittade på kanal 5. Hur visste jag det? Jo, det var reklam igen och de hade inte trean vid det tillfället. Jag hörde en reklam för Match.com och tänkte: varför inte? Det kostar inte att kolla upp det… Så jag loggade in och började registrera mig.

Jag vet inte vad det är, men jag tycker om att fylla i formulär om mig själv och svara på en massa olika frågor. Det gör ju att man måste fundera på vad man egentligen är för en människa (om man nu inte väljer att ljuga dvs…) Det tog sin lilla tid och jag spenderade verkligen mycket tid på mina formuleringar. Sedan tog jag en bild med min webbkamera och laddade upp den med. Det är ett av de få kort jag faktiskt gillat av mig själv, men sen visade det ju bara övre delen av mig med… haha! Men det hela var verkligen roligt. När jag sedan var registrerad så kollade jag runt på sidan och började kolla på andra människors profiler. Fruktansvärt många människor hade konton där, och många av dem verkade mycket trevliga. Men alla har ju hört varningshistorier angående människor som stämt träffa via internet… Så jag var inte fullkomligt naiv när jag kollade runt bland alla ansiktena.

Att vara singel är ingenting jag har någonting emot, men visst är det trevligt att ha någon man kan vända sig till. Någon som kan ta en i sina armar. Någon som man kan vara sig själv med som kan skänka glädje och kärlek. När jag kollar runt en liten stund fann jag att det var en betaltjänst. För att kunna svara på meddelanden och liknande så var man tvungen att betala en liten avgift varje månad. Det låg någon stans över 100 kr tror jag för en månad. Jag tog fram ett mynt och singlade slant. Utkomsten blev att jag betalade för en månad. Lite surt tänkte jag, men varför inte om jag kan hitta någon..? Jag kände allt att det pirrade lite i magen. Det var spännande att se om någon skulle kunna vara intresserad. Själv var jag lite för blyg vid den tidpunkten och vågade inte riktigt ta kontakt med någon. Jag somnade den kvällen med tanken i huvudet att jag kanske skulle kunna träffa någon snart… Jag slöt ögonen och föll i sömn med ett leende  på läpparna.

Nästa dag när jag satte mig vid datorn så visade det sig att det var två killar som hade skickat blinkningar till mig. Jag besvarade dem och vi utbytte msn-adresser. Jag var oerhört glad och förväntansfull. Jag började den kvällen prata lite med båda två. Den ena var… hm… låt os säga inte min stil. Vi hade verkligen ingenting att prata om… Han gjorde absolut inga ansträngningar för att få veta nåt om mig, och till slut orkade jag inte längre. Det ska inte vara så mycket jobb, då är det inte rätt. Den andra killen däremot. Herregud! Han var hur trevlig som helst och det visade sig att vi hade mycket gemensamt. Samtidigt som jag verkligen njöt av samtalet så ringde en varningsklocka bak i huvudet: ”Han kan ljuga…” Tiden gick väldigt fort och när vi var tvungna att sluta kändes det lite tråkigt. Men han sa att han aldrig har pratat med en så trevlig tjej förut. Så även den kvällen vad jag överlycklig när jag gick och lade mig.

Jag fortsatte att skriva till den trevliga killen jag mött på internet. Han hette Filip, och varje gång jag pratade med honom var jag glad och jag kände så småningom att jag verkligen skulle vilja träffa honom. Dock var jag orolig för att han inte skulle vara vad jag trodde. Men vi bestämde ändå för att ses hemma hos mig efter ungefär en och en halv månads prat på msn. När den dagen kom så var jag hur nervös som helst. Jag hade två av mina vänner hemma hos mig om han visade sig vara konstig på något sätt. Filip kom och han var helt underbar! Vi gick på restaurang och sedan gick vi hem till mig och tittade på en film och jag njöt verkligen av hans sällskap. Han var ännu bättre i verkligheten än på internet. Denna man från Kungälv var rolig, såg mycket bra ut, snäll och intressant. När han kysste mig första gången så hade jag en hel fjärilsfarm i magen. Det var perfekt.

Det har snart gått ett och ett halvt år sedan första gången vi träffades. Rättare sagt, på julafton har det gått exakt 18 månader. Jag vet att det är en gammal kliché, men tiden har verkligen gått fort… Och jag ångrar inte en minut. Tack vare slanten i början av maj 2007 så fann jag kärleken. Filip vann mitt hjärta, och han har det kvar. Det kommer han alltid ha. På ett eller annat sätt. Hur det kommer bli i framtiden, det är det ingen som vet. Men jag vet att oavsett vad som händer mellan oss, så kommer jag alltid ha honom i mitt liv. För jag fann inte bara en kärlek större än jag trodde var möjligt. Jag fann min bästa vän.

Jag älskar dig Filip! Som min bästa vän, och som min hjärtevän. Tack!