Sedan jag var en liten flicka så har jag böcker. Det skrivna ordet har fascinerat mig, fört mig till fjärran världar och bortom allt som är möjligt.

Jag har för mig att jag var fem eller sex år då jag för första gången på egen hand läste ut en bok. Det var Pippi Långstrump, omslaget var rött och Pippi låg på magen på framsidan. Jag var väldigt stolt över mig själv och från det ögonblicket visste jag att jag alltid skulle läsa och älska böcker. Men vid just det tillfället så var den stösta anledningen till min förtjusning berömet jag fick från mina föräldrar. De kommande åren läste jag många böcker i snabb följd. Jag tänkte inte allt för mycket på innehållet utan sökte ofta berömmet som kom efter avslutad bok…

Så småningom började jag tänka mer och mer på vad det vad jag läste, inte hur mycket jag läste. Kvalité framför kvantitet. Jag blev mer och mer intresserad och jag började gå ifrån böcker med bilder som till exempel ”Berts dagbok” till böcker med lite mer substans och intressantare innehåll. Min passion växte och den respekt jag kände för böckerna var väldigt stor. Jag läste ofta böcker istället för att vara ute och leka, men det var en tillvaro jag trivdes väldigt bra med.

När jag blev ännu lite äldre, någon gång på högstadiet, så spenderade jag mycket tid med Hanna. Det var hon som introducerade mig till Danielle Steel. Hon lånade ut boken ”Löftet” och sade att jag bara måste läsa den! Efter det var jag fast. Boken var väldigt bra och efter den så köpte jag många andra av Steels böcker. De handlade om kvinnor som ställdes inför svåra problem och beslut i livet, och det var precis den typen av böcker som lockade vid den tidpunkten. Sen att vissa tycker att hennes böcker är lite tant-snusk är en helt annan sak. Jag tyckte det var underhållande och verkade visa en bra bild av sambandet mellan kärlek och den kroppsliga lidelsen. I flera år läste jag hennes böcker men sen blev det ett långt uppehåll. Men en dag flera år senare hittade jag en av hennes böcker och började läsa. Det är nu en av mina absoluta favoritböcker. Titel: ”Brev från Vietnam”

Under den senare delen av gymnasiet upptäckte jag en annan författare som trollband mig med sina berättelser. En kvinna vid namn Diana Gabaldon. Hennes bok ”Främlingen” är och kommer förbli den bästa och mest fängslande boken jag någonsin läst. Den handlar om en kvinna som åker tillbaka i tiden och hamnar i 1700-talets Skottland. Där träffar hon Jamie Fraser och måste kämpa för att överleva i denna annorlunda tid, samtidigt som hon gör allt för att ta sig tillbaka till sin egen tid och sin make. Antalet gånger jag har läst denna bok har jag ingen aning om, men jag kan inte få nog av den. Gabaldons förmåga att uttrycka sig och får fram känslor och beskrivningar är helt otrolig.

Det som jag älskar med böcker är att man får drömma. Fantisera. Önska. Det är bara ens egen hjärna som sätter stopp. Man kan framkalla sin egen drömvärld; man, tillvaro m.m. Att låta fantasin skena iväg kan vara en väldigt lugnande och tillfredsställande syssla.

Det är inte bara böcker som är en passion, utan även film. De som känner mig vet hur mycket jag tycker om film och hur mitt intresse visar sig. Jag har många gånger fått frågan: ”Vad tycker du bäst om – film eller böcker?” Frågan är svår, men jag kommer ändå fram till samma slutsats. BÖCKER. Anledningen är just fantasin. Alltid när jag sett en film som baserats på en bok blir jag besviken, för en film kan aldrig bli lika detaljerad som boken. Man missar mycket som det skrivs om i böckerna. Det är just de outgrundliga möjligheter för fantasin som lockar när man läser. Man kan skapa ideal som är ouppnåeliga i verkligheten eller i filmens värld. Böcker är och kommer förbli min största glädje.