Jag erkänner. Jag är rädd. Det finns mycket som skrämmer mig, men man måste se till att ta sig igenom det och bara ge sig fan på att det kommer gå bra. Men just nu är det två rädslor som har gripit tag i mig.

Den första är det faktum att om en vecka så börjar jag högskolan (igen). Denna gång ska jag fullfölja utbildningen oavsett vad som händer. Jag behöver en utbildning, och det finns inget annat jag kan tänka mig att göra just nu. Men jag är så rädd för att misslyckas totalt. Jag är rädd för att inte kunna socialisera med de andra. Att jag inte kommer hänga med på lektionerna över huvudtaget. Att jag inte kommer ha den diciplin som krävs för att plugga och få bra resultat. Men samtidigt känner jag: ”Men herregud… Det är ju detta jag är bra på. Om det är någonting jag har kunnat sedan första klass så är det att studera. Jag har levt med studierna i tolv år och det har gått bra. Varför blir jag så orolig när det gäller detta? Jag vet att jag kan.” Så det är bara att sätta igång och inte ge upp. Jag vet att jag har stöd från familj och vänner, vilket gör det hela mycket lättare. Men i slutänden är det bara jag. Det är ingen annan än jag som kan genomföra det för mig. Jag står ensam. Förväntansfull…

Det andra som skrämmer mig är mina egna känslor. Jag har starka känslor och jag är så rädd att de kommer bli ignorerade, bortglömda eller inte lika viktiga. Ingen vet vad framtiden bär med sig, och jag skulle bra gärna vilja veta. Om inget annat, så för att dämpa min oro för att jag kommer bli sårad. Men det är sånt man får leva med när man öppnar upp sig för någon och sätter hela sin tillit hos en människa. Jag hoppas på det bästa.

Kom på en sak till. Kanske inte en rädsla direkt, men det är ett irritationsmoment. Jag är pengalös… Fruktansvärt frustrerande. Jag kan inte göra det jag vill, för då krävs det pengar vilket jag inte har. Så det enda jag kan göra där är att försöka ordna det på bästa sätt. Nu när jag börjar studera så kommer jag ju få bidrag och lån. Inte det ultimata, men det är ju lite pengar varje månad i alla fall… Som jag i och för sig måste betala tillbaka förr eller senare. Men det är smällar man får ta…