Att hela tiden hålla på med ett pussel som inte blir färdigt kan vara frustrerande och i många fall orsaka huvudvärk. Jag kommer ihåg när jag för många år sedan hittade ett pussel ute i mammas och pappas garage. Det var mååååånga bitar och jag höll på med det ett bra tag. Irritation bröt fram och gjorde att jag till slut gav upp. Men det pussel jag håller på med nu går inte sluta lägga, man kan inte ge upp. Jag försöker pussla ihop mig själv. Mitt Jag. Det är minsann inte enkelt. I mitt pussel fattas otroligt många bitar som jag inte har letat fram än och många sitter på fel plats. Ramen är klar, men själva motivet är inte mer än halvfärdigt. Jag försöker se till mig själv och vem jag är, vem jag vill vara eller inte vara, och letar efter styrkan att ändra på det som inte är bra. Det är riktigt jobbigt och jag vet inte hur lång tid det kommer ta. Men det senaste har jag hittat bitar som inte hör till detta pussel, och de har jag nu tagit bort. De bitarna är gällande uteliv och drickande. Det är inte jag, och jag tänker inte heller göra det till mig. Jag tycker det är roligt att träffa kompisarna och så, det är inte det som det gäller. Men att dricka en massa och hålla på är inte jag längre. Jag är 20 år och ska väl i regel inte vara trött på det redan, men jag ser till andra saker som jag värdesätter. Det jag ser fram emot är framtiden, vad jag vill då, hur jag vill ha det och så vidare. När jag ser den framtiden finns inte den kanske ”klassiska” 20-åringen. Jag ser att jag vill ha en familj, någon att älska gränslöst. Jag vill ha ett fint hus med stor tomt en bit utanför stan. Jag vill ha kontakt med mina vänner, men inte hålla på och gå ut och förlora en massa pengar på något som är så tillfälligt. Mina framtida pengar vill jag spendera på annat. Jag trodde innan jag flyttade hemifrån att det jag ville var att bo i en lägenhet i stan och inte behöva oroa mig för allt som har med hus, lån, bil, barn och man att göra. Men jag märker att det är precis det som jag vill ha så småningom. Så det är många bitar som har lagts på plats genom dessa framtidsplaner.

Detta pussle sliter på mig och kan göra att jag ligger vaken på nätterna. Ibland oroar jag mig. Ibland tänker jag på många bra saker. Det som kanske är det jobbigaste med pusslet är att det är så oklart om hur mönstret kommer se ut. Jag har ingen aning om vad som kommer hända. Det enda jag vet är vad jag vill ska ske, men jag lever i ovisshet. Och om det är någonting som jag verkligen inte gillar är det att inte veta… Det kan driva mig galen, men jag försöker göra det bästa av situationen ändå. Det enda jag kan göra är att vänta och försöka hitta de förlorade bitarna. Så länge jag har stöd från familj och vänner så kommer allt lösa sig. Jag kommer klara detta stora och komplicerade pussel. Så småningom i alla fall…