… har jag vandrat på denna jord. Det känns lite konstigt faktiskt, som om jag har gjort mycket men nästan inget alls. Men jag ser fram emot en massa år då jag kan få förverkliga drömmar och leva livet så som jag vill. I can’t wait!

På fredag, den 18 april, är det min födelsedag. Jag har lite blandade känslor. Det är otoligt roligt att jag når en ny nivå i livet, men det är fruktansvärt skrämmande med. Jag lämnar tonåren… Jag kommer (förhoppningsvis ) bli betraktad som en vuxen. Ibland känns det som jag inte är redo för det, som om jag vill fortsätta vara mammas lilla flicka och inte behöva ta itu med problemen som kommer emot mig. Men det är ju även så att jag absolut inte vill vara mammas flicka, utan min egen individ och klara mig själv. Jag vet att jag kommer klara det, även då det kommer bli en massa motgångar. Mitt mål är att hålla huvudet högt och ta mig igenom det ändå.

Folk frågar alltid ”Nå, känner du dig äldre nu?” Det är den klassiska frågan som man får nästan varje år. Den retar gallfeber på många, men jag måste säga att jag faktiskt känner mig äldre än då jag fyllde 19. Så mycket har hänt det senaste året.  Jag tog studenten från gymnasiet och kastades in på ett sommarjobb på Edet bruk. Jag flyttade hemifrån. Jag fick mitt körkort. Jag sökte in till högskolan och kom in på ekonomiprogrammet. Jag träffade Filip, en man jag kommit att älska så otroligt mycket. Jag hoppade av högskolan då jag kände att det inte var det rätta för mig. Jag började istället söka jobb, någonting som inte är så lätt när man inte har någon utbildning. Min mamma fick cancer, som tack och lov nu är borta. Min pappa har haft problem med företag som satt honom i knepiga situationer. Jag har förlorat många kompisar, många som har flyttat härifrån och andra som jag ofrivilligt har förskjutit. Sorgligt men sant. Jag har levt de senaste månaderna med otroligt lite pengar, men många funderingar på om jag kommer klara av att betala hyran och sen ha pengar över till mat.b Jag har åter igen sökt in till högskolan med förhoppnig om att en ny inriktning komer passa mig bättre. Som sagt, en hel del saker har hänt, både bra och dåliga. Men huvudsaken är att jag tar mig igenom det. Men utan stödet från min familj och nära människor omkring mig så hade jag inte tagit mig långt, och jag är ytterst tacksam.

Jag hoppas att nästa tjugo år kommer gå förbi med lika mycket glädje och utmaningar som dessa tjugo har. Jag vet att jag ser fram emot det. Jag har många planer på vad jag vill göra och vad jag kommer göra. Åter igen: I can’t wait!