Människan liksom datorn är en komplicerad mekanism som gör sitt bästa för att krångla till saker och ting. Det finns mycket som kan gå fel, och det kan vara knepigt att fixa igen. Men det fina med en dator är att det finns en liten knapp så man kan stänga av den. Så den bara kan varva ner och inte arbeta över huvud taget. Sen är det bara att trycka på knappen igen när den ska gå igång. En människa har tyvärr inte en sådan knapp. Men ibland skulle det verkligen behövas. Det skulle vara skönt att ha en knapp så man kunde stänga av sina tankar och känslor ett slag och slippa tänka på allt som oroar en. Allra helst skulle det vara skönt att kunna stänga av de känslor som gör ont. De som borrar sig igenom hjärta och själ och gör att man inte kan tänka klart utan blir något utav ett vrak som nästan inte kan fungera över huvud taget.

Det jobbigaste jag har behövt känna på är inte sorgen av någon som gått bort, utan sorgen att den man älskar inte är på samma plan som en själv. Man sätter hjärtat på spel, men så blir det inte som man har tänkt sig ändå. Det blir det aldrig, men det gör så ont när hoppet om det man vill ha dör. Det känns som man aldrig kommer hitta någon som betyder så mycket igen, någonsin. Förhoppningsvis kommer man det, men vägen innan hjärtat är helt igen är lång och mycket smärtsam. Ett hål, en djup tom brunn, en tystnad och ett mörker där alla känslor har varit.

Det kommer ljusare tider, men det kan vara svårt att se. Men ändå, om man ändå bara hade en av-knapp så man kunde varva ner, utan att hjärnan konstant jobbade på högvarv. Vem vet, kanske i framtiden… Men inte nu. Skit…