Nästan ett halvår har gått sedan vi fick veta. Sex månader av ömsom helvete, ömsom känslostormar… För någon som inte har upplevt det är det svårt att verkligen förstå.

I många månader kändes det helt surrealistiskt för mig. Jag kunde inte greppa det. Jag ville det kanske inte riktigt heller. När man får höra att någon som står en nära har cancer, så tänker man med en gång: ”Skit.. Han/hon kan dö…” Cancer. Det är nog ett av de mest skrämmande orden jag vet om. Varje gång jag hör det associerar jag till död, elände och sorg. Så när vi fick veta att mamma hade cancer, slog det mig som en slägga i bakhuvudet. Jag hörde orden, jag diskuterade det med min familj och min pojkvän, men jag tror inte att det verkligen sjönk in. Det är sådant som händer i böcker, och inte i verkligheten. Inte i min familj. Speciellt inte eftersom det inte finns några tecken på att någon annan i släkten har haft det förut. Så vad var det då som gjorde att just min mamma drabbades av det? Hur kommer det sig att just hennes celler bestämde sig för att leka rövare? Jag har ingen aning, och jag vet inte om någon riktigt kan svara på det. Jag antar att jag får acceptera att det var slumpen. Det är det närmaste jag kan komma, även om det är långt ifrån en förklaring…

Jag tror att första gången jag riktigt förstod vad det var som hände var när jag såg henne utan hår första gången. Det kändes som jag skulle svimma och jag kunde inte riktigt tro mina ögon. Aldrig trodde jag att min mamma någonsin skulle ha samma frisyr som pappa.. Men men, det blir inte alltid som man tänkt sig heller. Men då när jag såg henne… Jag skämtade bort det, för jag ville inte att mamma skulle märka hur hårt det tog på mig. Jag kan inte ens tänka mig hur pappa måste ha känt när han var tvungen att raka av det heller. Hon sa tidigt att om hon skulle tappa håret så ville hon raka av det istället för att ha en massa tofsar med lite hår. Nu är det naturligtvis helt okej, och jag har vant mig vid det. Men det tog ett bra tag innan det hände. Hon har en peruk som hon använder när hon lämnar huset, men hemma har hon inte det. Hon klagar på att det kliar för mycket… Och det kan jag tänka mig. Jag försökte prova den, men jag har mycket större huvud än henne så det gick inte så bra. haha

I morgon ska hon få den sjätte behandlingen, och snart får vi veta om hon måste få några fler. Jag hoppas verkligen inte det. Jag vill att det hela bara ska vara över. Jag vill att vi ska gå tillbaka till det vi hade innan allt detta hände. Jag längtar tills mamma får tillbaka sina krafter så hon orkar göra det som hon vill, och tills vi kan göra upp planer för framtiden. De har inte vågat göra det än, eftersom vi inte har vetat vad som skulle kunna hända eller hur många behandlingar hon skulle behöva. Men nu ser vi ljuset i slutet av tunneln, och det känns bättre för var dag som går.

Jag beundrar henne för hur stark hon har varit under denna tiden. Visst, det har gått upp och ner och varit väldigt känslosamt. Men det kan man ju förstå. Men ändå har hon visat på en styrka jag beundrar henne för otroligt mycket. Jag är även glad för stödet hon har fått från familjen, vänner och grannar. Hon uppskattar det väldigt mycket, och hon var även lite överväldigad över hur många det var som ringde och kom förbi för att se hur det var med henne. Det stöder har hon fått genom hela processen. Om ni som visat ert stöd läser detta, TACK! Jag kan inte börja visa hur mycket det betyder för hela vår familj. Tusen tack.

Nu går alltså det hela mot sitt slut, och det är underbart. Framtiden ser ljus ut och mycket gott väntar. Men när något sådant händer börjar man verkligen tänka på hur skört livet är och att man ska vara tacksam för det man har. Jag kommer aldrig glömma detta. Men det är en erfarenhet, och det kan man inte få för många av. Bra eller dåliga. Jag bär med mig det, och hoppas att nåt liknande inte händer igen. Men jag vet då att jag kan vara där för den människan och stötta henne/honom. Det känns underbart.