Nästan ett halvår har gått sedan vi fick veta. Sex månader av ömsom helvete, ömsom känslostormar… För någon som inte har upplevt det är det svårt att verkligen förstå.
I många månader kändes det helt surrealistiskt för mig. Jag kunde inte greppa det. Jag ville det kanske inte riktigt heller. När man får höra att någon som står en nära har cancer, så tänker man med en gång: ”Skit.. Han/hon kan dö…” Cancer. Det är nog ett av de mest skrämmande orden jag vet om. Varje gång jag hör det associerar jag till död, elände och sorg. Så när vi fick veta att mamma hade cancer, slog det mig som en slägga i bakhuvudet. Jag hörde orden, jag diskuterade det med min familj och min pojkvän, men jag tror inte att det verkligen sjönk in. Det är sådant som händer i böcker, och inte i verkligheten. Inte i min familj. Speciellt inte eftersom det inte finns några tecken på att någon annan i släkten har haft det förut. Så vad var det då som gjorde att just min mamma drabbades av det? Hur kommer det sig att just hennes celler bestämde sig för att leka rövare? Jag har ingen aning, och jag vet inte om någon riktigt kan svara på det. Jag antar att jag får acceptera att det var slumpen. Det är det närmaste jag kan komma, även om det är långt ifrån en förklaring…
Jag tror att första gången jag riktigt förstod vad det var som hände var när jag såg henne utan hår första gången. Det kändes som jag skulle svimma och jag kunde inte riktigt tro mina ögon. Aldrig trodde jag att min mamma någonsin skulle ha samma frisyr som pappa.. Men men, det blir inte alltid som man tänkt sig heller. Men då när jag såg henne… Jag skämtade bort det, för jag ville inte att mamma skulle märka hur hårt det tog på mig. Jag kan inte ens tänka mig hur pappa måste ha känt när han var tvungen att raka av det heller. Hon sa tidigt att om hon skulle tappa håret så ville hon raka av det istället för att ha en massa tofsar med lite hår. Nu är det naturligtvis helt okej, och jag har vant mig vid det. Men det tog ett bra tag innan det hände. Hon har en peruk som hon använder när hon lämnar huset, men hemma har hon inte det. Hon klagar på att det kliar för mycket… Och det kan jag tänka mig. Jag försökte prova den, men jag har mycket större huvud än henne så det gick inte så bra. haha
I morgon ska hon få den sjätte behandlingen, och snart får vi veta om hon måste få några fler. Jag hoppas verkligen inte det. Jag vill att det hela bara ska vara över. Jag vill att vi ska gå tillbaka till det vi hade innan allt detta hände. Jag längtar tills mamma får tillbaka sina krafter så hon orkar göra det som hon vill, och tills vi kan göra upp planer för framtiden. De har inte vågat göra det än, eftersom vi inte har vetat vad som skulle kunna hända eller hur många behandlingar hon skulle behöva. Men nu ser vi ljuset i slutet av tunneln, och det känns bättre för var dag som går.
Jag beundrar henne för hur stark hon har varit under denna tiden. Visst, det har gått upp och ner och varit väldigt känslosamt. Men det kan man ju förstå. Men ändå har hon visat på en styrka jag beundrar henne för otroligt mycket. Jag är även glad för stödet hon har fått från familjen, vänner och grannar. Hon uppskattar det väldigt mycket, och hon var även lite överväldigad över hur många det var som ringde och kom förbi för att se hur det var med henne. Det stöder har hon fått genom hela processen. Om ni som visat ert stöd läser detta, TACK! Jag kan inte börja visa hur mycket det betyder för hela vår familj. Tusen tack.
Nu går alltså det hela mot sitt slut, och det är underbart. Framtiden ser ljus ut och mycket gott väntar. Men när något sådant händer börjar man verkligen tänka på hur skört livet är och att man ska vara tacksam för det man har. Jag kommer aldrig glömma detta. Men det är en erfarenhet, och det kan man inte få för många av. Bra eller dåliga. Jag bär med mig det, och hoppas att nåt liknande inte händer igen. Men jag vet då att jag kan vara där för den människan och stötta henne/honom. Det känns underbart.
När man vandrar genom livet kommer man till många förgreningar där man måste välja. Man ska välja vad man ska göra i olika situationer som t.ex. vad man ska läsa för ämnen, vad man ska göra för dagen, om man ska byta jobb etc. De är lätta eller svåra, men oavsett vilket så är det någonting man måste göra. Under en dag gör man otroligt många val som oftast är vardagliga och väldigt enkla, men val lika väl. När tiden sedan har förflutit en tid kan man se tillbaka och begrunda om man har gjort rätt eller fel vid olika tillfällen. Men frågan är varför gör man det? Det är det förflutna och det finns inget man kan göra för att ändra det. Det är vad det är, och så länge ingen har uppfunnit en tidsmaskin så är det skrivet i sten. Man kan göra saker för att förbättra läget om valen man gjort är fel senare, men aldrig ändra det som hänt. Istället kan man dra lärdom av det och undvika liknande resultat i framtiden.
Mitt största val hittills har varit om jag skulle stanna kvar i skolan eller om jag skulle hoppa av. Väldigt länge funderade jag fram och tillbaka men bestämde mig sedan för att hoppa av. Det kändes inte rätt och jag ville inte stanna om jag mådde dåligt. Idag känner jag att det var precis det rätta att göra. Jag mår helt fantastiskt och om jag mot all förmodan kunde åka tillbaka så skulle jag göra exakt samma sak igen. Om jag inte gjort det hade jag inte kunnat ta tag i mitt liv på så sätt som jag gjort nu. Jag skulle förmodligen fortfarande må dåligt över min situation. Därför tror jag inte på att ångra det man gjort tidigare, utan man bör gå vidare i livet istället och se vad som händer. Till exempel om min pappa hade fått läsa det han ville i en annan stad, så hade han inte börjat spela rugby. Om mamma inte hade följt med sin syster på fest och hamnat kring massa rugbyspelare, hade hon inte träffat min pappa. Om han inte hade bitit henne i axeln så hade de inte fortsatt träffas. Då hade jag inte suttit här idag och skrivit om detta. Valen som de gjorde när de var unga har påverkat mig mycket. Jag finns här på grund av dem. Jag är otroligt tacksam för det. Så om allt det inte hänt, så hade kanske pappa inte haft sitt företag och gjort det han tycker om. Mamma kanske inte hade upptäckt hur fel förskolan var för henne utan försökt ändå och mått ännu sämre för det.
Valen man gör påverkar resten av ens framtid. De kan tyckas vara små och oviktiga, men det är de inte… Man bör uppskatta livet som ligger framför en, och inte tänka på och oroa sig för mycket för det förflutna. Den gamla härliga frasen ”Carpe diem” säger det hela ganska bra. Men jag tycker om titeln på en låt med Dissection. Det är en annan form av carpe diem, och mitt motto här i livet. Ta vara på dagen och din framtid för:
”No dreams breed in breathless sleep”
Sparat under: Mina inlägg
14 februari. Alla hjärtans dag… Det kan man ju tycka vad man vill om. Jag tycker det är en riktigt överreklamerad dag och den är fullkomligt onödig. Jag förstår inte konceptet med att visa dem man älskar vad man känner genom att köpa choklad, blommor och diverse annat. Detta ska man göra den 14 februari. EN dag på året. Det är en kommersiell dag som skapats av chokladtillverkare och florister för att få lite klirr i kassan. Jag håller på det att man ska visa att man älskar någon varje dag på året, och aldrig sluta visa det. Om det skulle finnas någon som inte uttrycker sina känslor på någon annan dag än denna så tycker jag riktigt synd om dem… Jag har fått många kommentarer angående mitt synsätt från kompisar som tycker att det är ett väldigt fel sätt att se på dagen och att jag ska sluta se den som vilken dag som helst. Men det är någonting som jag inte tänker göra. Inte under några omständigheter. Det är som vilken dag som helst för mig. Jag ska jobba, träna och sen packa inför min resa till Karlstad. Det är det enda som jag tycker är riktigt bra med den dagen. Den 14 februari för nio år sedan var dagen jag och Hanna blev bästa kompisar. Det är någonting som jag verkligen uppskattar och som är helt underbart. Jag saknar henne väldigt mycket och jag ser fram emot att träffa henne på fredag. Så otroligt mycket.
Jag älskar min pojkvän, men jag kommer inte ge honom någonting i morgon för att visa min kärlek. Han får höra det varje gång jag pratar med honom. Oavsett dag, månad och år. Jag säger ”jag älskar dig”. Vad kan vara ett bättre bevis än det? Och vilken dag kan vara bättre att visa det på än varje dag, 365 dagar om året?
