Det är skrämmande att välja vilken väg man ska gå. Tänk om man väljer fel? Tänk om det inte blir så som man har tänkt sig? Tänk om… Tänk om… Tänk om… Tänk om det blir bättre än man har tänkt sig? Tänk om man lyckas? Tänk om allt blir perfekt? Tänk om… Tänk om… Tänk om… Väldigt många tänk om finns det, och jag har funderat på alla. Det måste jag för att veta om besluten jag fattar kommer kännas bra i framtiden. Det största beslutet jag tagit i mitt liv är om jag skulle fortsätta studera eller inte. Jag låg vaken i en vecka och mådde dåligt då jag inte visste vad jag ville göra. Men sen när jag beslutade mig för att sluta så kändes det rätt. Jag var tvungen att väga för mot nackdelar och kom fram till att det var det enda rätta. Dock kom det som en chock för de flesta i min närhet. De trodde aldrig att jag, plugghästen-skolälskaren-tjejen som får bra betyg på allt utom filosofi-Mikaela, skulle hoppa av. Jag tror inte att det var någon som inte blev förvånad. Men jag är väldigt glad över att jag fått så bra stöd från mina nära och kära. Det smärtade mig oändligt när jag berättade det för pappa och såg besvikelsen i hans ögon. Jag började gråta och mådde otroligt dåligt över det hela. Men efter han fått tid att fundera på det sa han att han hade accepterat det. Han tyckte att det var rätt när jag mådde så dåligt. Jag älskar honom. Älskar mamma och syster med då de hade samma uppfattning som pappa. Men konstigt nog var det jobbigare att berätta för pappa än för någon annan. Jag hatar att göra honom besviken, och jag vet att han bara vill det bästa för mig. Men jag måste lära mig att inte tänka för mycket på andra utan tänka på mig själv, inte vara för rädd att göra andra besvikna. Det viktigaste är att jag mår bra och att jag är lycklig, annars kan jag ha en liten tendens att göra människor i min närhet ledsna. Kan låta själviskt för vissa, men jag måste börja prioritera mig själv. Sen i hela denna historian ska även tilläggas att den som har varit störst stöd för mig är min pojkvän Filip, utan tvekan. Vi har pratat i timmar om mitt dilemma och han har hjälpt mig att se på det hela från många olika vinklar. Utan honom hade jag förmodligen inte klarat av det så bra som jag har. Han är min stöttepelare och jag älskar honom gränslöst.

Efter detta beslut har jag nu börjat söka jobb. Har tyvärr inte hittat så mycket, det är väldigt begränsat när man inte har rätt utbildning. Eller något annat än gymnasieutbildning om jag ska vara ärlig. Så därför känns det lite segt. Men jag har även tagit ett nytt stort beslut angående min framtid, och nu kommer alla tänk om igen… Jag vill fokusera min tid då jag inte har ett jobb på att uppfylla en av mina drömmar. Jag vill starta eget företag. Jag har varit inne på Almis hemsida. De kan fungera som rådgivare åt de som vill starta företag och har många olika tjänster att erbjuda. Så jag har varit inne där och printat ut en hel del material som jag behöver fylla i för att komma igång med det hela. Jag ska skriva en affärsplan, upprätta en budge, hitta tillverkare, skaffa kapital, göra marknadsundersökningar etc. Detta kommer vara den största utmaningen hittills, men jag vet att jag kan klara det. Jag har stöd från mina föräldrar, komisar, syster och pojkvän. De som kommer vara störst stöd kommer dock vara mina föräldrar. Pappa har eget företag där han slår ner jordankare, och det är det andra företaget han startat. Han har inkomst och allt går bra. Eftersom han kan det hela mycket bra så kommer han fungera som mitt bollplank och det kommer göra att jag kommer klara av början. Sen eftersom mamma har hand om hans företags bokföring så kommer jag få lite hjälp av henne med den biten. Jag kan dock en hel del om det då jag läst ekonomi på gymnasiet och drev ett UF-företag, men lite mer hjälp från någon mer erfaren kan ju aldrig skada. Så vi får se hur det kommer gå.. Jag har full tillit till mig själv och att jag kommer klara det, men sen får vi se vad som händer. Jag kan ju lugnt påstå att jag är rädd. Helt skräckslagen för att vara ärlig. Men jag tänker inte låta det stoppa mig. Jag är en stark människa och jag ska klara det. Jag tänker inte ge mig.