Jag erkänner: Jag älskar att sitta och titta på tv. Jag älskar att göra vad jag känner för när jag känner för det. Jag älskar att inte ha några måsten… Men i rimliga mått. Efter ett par månader som arbetslös med inte så mycket på agendan så börjar jag verkligen bli frustrerad. Det gäller både det faktum att det är ofantligt svårt att få jobb när man bara har en gymnasie examen och att det blir otroligt tröttsamt att inte göra någonting. När jag gick i skolan välsignade jag de stunder då jag inte behövde läsa läxa utan kunde sitta vid datorn eller tv:n och inte göra något annat än det. Jag längtade tills jag kunde göra som jag ville, utan en massa tvång och saker som jag var tvungen att göra. Men nu när jag inte har något att göra, avskyr jag det. Jag är trött nästan hela tiden och pengarna tryter utan inkomst från jobb eller skola. Det som skulle kunna hjälpa mig är någonting att göra, ett jobb. Ett jobb jag kan gå till fem dagar i veckan, komma hem från fem dagar i veckan och känna att jag har åstadkommit någonting. Sedan när helgen kommer vill jag kunna ta det lugnt och ägna mig åt vad jag vill, mina intressen. Jag vill att det ska vara min tid, tid för mig själv som ska användas till att få min person att växa och må bra. Det är vad jag vill ha. Istället har jag en tillvaro där jag kan ägna mig åt mina intressen när jag vill, men jag lyckas inte finna motivationen när det känns som att jag inte riktigt hör in i samhället. Jag gör ingenting för att hjälpa systemet och ibland känns det som att jag inte finns.. Nå, nu vet jag att det inte stämmer. Men ibland kan jag få känslan av att jag är överflödig, att jag bara tar upp plats som någon annan kunnat använda. Detta är då tankar som kommer till mig under mina sämre stunder. Jag försöker undvika dem, men ibland dyker de upp som en liten gubbe i lådan.
Idag har jag inga sådana tankar. Inte över huvud taget. Idag har varit en helt underbar dag. Idag har jag åstadkommit någonting, idag har jag varit del av samhället. Idag följde jag med min pappa ut på hans jobb och hjälpte honom. Jag var bärhjälp och gjorde det jag kunde för att underlätta hans jobbiga och tunga arbete. Att slå ner jordankare är verkligen ingen dans på rosor, och när jag ska bära undan hans maskiner får jag nästan slag då jag knappt orkar lyfta dem över marken. Jag beundrar honom mer och mer för varje gång jag ser honom jobba och han fortsätter alltid att imponera på mig med sina kunskaper. Han är en riktig problemlösare och lyckas alltid med det han tar sig an. Jag önskar att jag hade mer av de egenskaperna, men tyvärr är jag inte riktigt så lyckligt lottad. Dock fick jag en stor del av hans envishet. Det bär ganska långt, men ändå… Han har det kompletta paketet för att lyckas. Han är duktig på det han gör, han jobbar hårt, har en positiv attityd och en familj som står bakom honom och stöttar honom. Han kommer lyckas, han kommer gå långt.
Idag kommer jag att somna gott med vetskapen om att jag gjort någonting annat än sitta i soffan och titta på tv. Jag kommer somna med ett leende på läpparna och längta efter nästa gång jag kan komma ut, göra nytta och bidra till en bättre framtid.
Sparat under: Dikter, citat och andra texter, Mina inlägg | Etiketter: jul, tomten
Nu tändas tusen juleljus… Eller, kanske inte riktigt än. Det är bara mitten på november, men den fantastiskt fridfulla julkänslan börjar redan smyga sig in i min tillvaro. Det hela började när underbara människor i min närhet började brodera julmotiv på dukar och tavlor. Tomtefar och tomtemor, de två varelser som var fullkomligt magiska när man var liten. Förr kunde jag knappt bärga mig medan jag väntade på att tomten skulle komma och säga de magiska orden: ”Ho, ho, ho! Finns det några snälla barn här?” Under mina första år var jag rädd för hans stora skägg, utstickande mage och basbetonade röst. Det var någonting skrämmande när han tornade upp sig framför julgranen, och för en liten femårig flicka verkade han gigantisk. Som tur var så förändrades det. Mina ögon öppnades och jag upptäckte den fantastiska figur med mullig mage och tindrande ögon som han faktiskt är. Sedan dess har jag älskat tomten och den glädje han för med sig till små, förväntansfulla, unga liv samt den hemtrevnad och pondus han utstrålar genom att bara vara tomten.
Jag kommer ihåg när min yngre syster var orolig en jul för flera år sedan, bara för att någon hade sagt att han kanske inte kunde komma. Hon var fruktansvärt ängslig och jag tyckte hon var så otroligt gullig i all sin oro. Jag gjorde allt i min makt som storasyster för att lugna henne, och jag lyckades till slut få henne att sitta stilla och ta det lite lugnt. Jag betraktade hennes lättade ansikte när det knackade på ytterdörren. Hon sken som en sol redan innan han kommit in genom dörren, och det fick mig att börja fnittra.
Det var en underbar jul med mycket kärlek, god mat, bra musik och en underbar gemenskap. Allt detta knöts samman till en perfekt jul av en bastant man i röd luva och vitt, yvigt skägg. Jag saknar sådana jular. Nu när jag är äldre så får vi inte längre några besök av den röda glädjespridaren med den bruna säcken. Jag saknar det. Visst, jag är 19 år och i mångas ögon alldeles för stor för tomten, men tomten kan man aldrig växa ifrån. Han välkomnar alla, stora som små och gamla som unga, att göra honom sällskap kring den mystiska säcken som är full av glädjeämnen. När man tittar ner på de dyrbara ämnen som kan ligga där i säckens djup, påverkar det alla. Till och med den tuffaste typ, även pappa, blir berörd. Det är det bästa med julen. Glädjen och den underbara mannen i rött.
Mitt absoluta favoritcitat jag hittat bland alla de hundratals böcker jag läst, är från Thérèse Raquin av Émile Zola.
”Ingenting är så smärtsamt stilla som en höstskymning. Strålarna bleknar i den skälvande luften, de åldriga träden fäller sina löv. Landskapet som stekts av sommarens glödande sol, känner döden komma med den första kylan. Och från himlen kommer fläktar som klagar förtvivlat. Natten faller från ovan och bär med sig svepningar i sitt mörker.”
Så vackert. Så brutalt. Så sorgset. Så underbart.
Det är skrämmande att välja vilken väg man ska gå. Tänk om man väljer fel? Tänk om det inte blir så som man har tänkt sig? Tänk om… Tänk om… Tänk om… Tänk om det blir bättre än man har tänkt sig? Tänk om man lyckas? Tänk om allt blir perfekt? Tänk om… Tänk om… Tänk om… Väldigt många tänk om finns det, och jag har funderat på alla. Det måste jag för att veta om besluten jag fattar kommer kännas bra i framtiden. Det största beslutet jag tagit i mitt liv är om jag skulle fortsätta studera eller inte. Jag låg vaken i en vecka och mådde dåligt då jag inte visste vad jag ville göra. Men sen när jag beslutade mig för att sluta så kändes det rätt. Jag var tvungen att väga för mot nackdelar och kom fram till att det var det enda rätta. Dock kom det som en chock för de flesta i min närhet. De trodde aldrig att jag, plugghästen-skolälskaren-tjejen som får bra betyg på allt utom filosofi-Mikaela, skulle hoppa av. Jag tror inte att det var någon som inte blev förvånad. Men jag är väldigt glad över att jag fått så bra stöd från mina nära och kära. Det smärtade mig oändligt när jag berättade det för pappa och såg besvikelsen i hans ögon. Jag började gråta och mådde otroligt dåligt över det hela. Men efter han fått tid att fundera på det sa han att han hade accepterat det. Han tyckte att det var rätt när jag mådde så dåligt. Jag älskar honom. Älskar mamma och syster med då de hade samma uppfattning som pappa. Men konstigt nog var det jobbigare att berätta för pappa än för någon annan. Jag hatar att göra honom besviken, och jag vet att han bara vill det bästa för mig. Men jag måste lära mig att inte tänka för mycket på andra utan tänka på mig själv, inte vara för rädd att göra andra besvikna. Det viktigaste är att jag mår bra och att jag är lycklig, annars kan jag ha en liten tendens att göra människor i min närhet ledsna. Kan låta själviskt för vissa, men jag måste börja prioritera mig själv. Sen i hela denna historian ska även tilläggas att den som har varit störst stöd för mig är min pojkvän Filip, utan tvekan. Vi har pratat i timmar om mitt dilemma och han har hjälpt mig att se på det hela från många olika vinklar. Utan honom hade jag förmodligen inte klarat av det så bra som jag har. Han är min stöttepelare och jag älskar honom gränslöst.
Efter detta beslut har jag nu börjat söka jobb. Har tyvärr inte hittat så mycket, det är väldigt begränsat när man inte har rätt utbildning. Eller något annat än gymnasieutbildning om jag ska vara ärlig. Så därför känns det lite segt. Men jag har även tagit ett nytt stort beslut angående min framtid, och nu kommer alla tänk om igen… Jag vill fokusera min tid då jag inte har ett jobb på att uppfylla en av mina drömmar. Jag vill starta eget företag. Jag har varit inne på Almis hemsida. De kan fungera som rådgivare åt de som vill starta företag och har många olika tjänster att erbjuda. Så jag har varit inne där och printat ut en hel del material som jag behöver fylla i för att komma igång med det hela. Jag ska skriva en affärsplan, upprätta en budge, hitta tillverkare, skaffa kapital, göra marknadsundersökningar etc. Detta kommer vara den största utmaningen hittills, men jag vet att jag kan klara det. Jag har stöd från mina föräldrar, komisar, syster och pojkvän. De som kommer vara störst stöd kommer dock vara mina föräldrar. Pappa har eget företag där han slår ner jordankare, och det är det andra företaget han startat. Han har inkomst och allt går bra. Eftersom han kan det hela mycket bra så kommer han fungera som mitt bollplank och det kommer göra att jag kommer klara av början. Sen eftersom mamma har hand om hans företags bokföring så kommer jag få lite hjälp av henne med den biten. Jag kan dock en hel del om det då jag läst ekonomi på gymnasiet och drev ett UF-företag, men lite mer hjälp från någon mer erfaren kan ju aldrig skada. Så vi får se hur det kommer gå.. Jag har full tillit till mig själv och att jag kommer klara det, men sen får vi se vad som händer. Jag kan ju lugnt påstå att jag är rädd. Helt skräckslagen för att vara ärlig. Men jag tänker inte låta det stoppa mig. Jag är en stark människa och jag ska klara det. Jag tänker inte ge mig.
Sparat under: Mina inlägg
Första gången jag skriver en blogg… Trodde väl inte att denna dagen skulle komma. Har inte riktigt känt ett stort behov av det tidigare, det måste jag erkänna. Men varför inte? Kan vara trevligt att ha ett ställe där jag kan skriva om mig själv, händelser i mitt liv, mina tankar, känslor etc. Kan inte säga att jag är en riktigt konsekvent människa så det kommer dyka upp inlägg här lite sporadiskt. Men men… Fler kommer komma 
Lev väl
SweFin
