New

http://vitisoprav.wordpress.com

 

Fyra år

Etiketter

cancer, familj, hopp, livet, sjukdom, svårigheter

Ja, fyra år har snart gått sedan första gången jag fick veta att min mamma hade cancer. Fyra långa år, varav de senaste jag har levt utan henne.

Den 3:e september 2010, klockan åtta på morgonen, dog min mamma. Hon blev 46 år gammal (hon skulle fyllt 47 två veckor senare) och det var alldeles för kort tid. Det är först nu som jag känner att jag börjar kunna gå vidare. Det har varit fruktansvärt och min familj och jag har sörjt henne. Det kommer vi alltid att göra med, men nu måste livet fortsätta! Jag kommer alltid känna att hon saknas mig, men med det helvete vi har gått igenom så måste jag försöka blicka framåt.

Mammas cancer började i äggstockarna. Hon opererade bort hela ”paketet” och blev så småningom friskförklarad. Sen kom den värsta smällen: Det har kommit tillbaka. Denna gång satt det i bukväggen och då fanns det ingenting att göra åt det. I bukväggen finns det för många blodkärl så det går inte operera. Samtidigt kunde man inte använda sig av strålning då det var på ett för stort område. Sedan, efter nästan ett år av mediciner, så fick vi i oktober veta att det inte finns någonting mer att göra. Mamma skulle dö och läkarna gav henne fram till jul.

Mamma visade dem! Hon hade det största hjärtat i världen, hon skulle verkligen inte göra en fluga förnär, och hon visade läkarna graden av kämparvilja! Hon höll ut till september, hon levde att uppleva min systers student, men efter det gick det sedan snabbt. Hon tynade bort till halva människan hon var. Det var oerhört smärtsamt att bevittna men det var så verkligheten såg ut för mig och min familj. Till slut fick hon somna in efter många månader av smärta. Det slet sönder mitt hjärta fullständigt men det var bättre än hennes liv som det var. Det var inte värdigt min mamma, att behöva hjälp med att klä på sig och gå på toaletten… Nä! Min mamma förtjänade så mycket mer!! VI förtjänade så mycket mer!

Men som sagt, nu ser inte verkligheten ut så som jag vill. Det är inte lätt. Det är inte alltid roligt. Men det är livet. Jag har så mycket kvar att vara tacksam över!

Om det är någonting som jag vill råda alla till så är det att TA HAND OM VARANDRA! Det är oerhört viktigt och annars kan man ångra sig senare när det är för sent.

 

Rosa Bandet-galan… men hallå?

Etiketter

cancer, galor, hjälp, rosa bandet

Nu är det snart dags för årets stora gala igen… Rosa Bandet. Nu vill jag inte att någon ska missförstå mig… Jag tycker det är fruktansvärt bra att galan hålls och att man får in så pass mycket pengar till bröstcancerforskningen. Det är en rent ut sagt fördjävlig sjukdom som måste stoppas. Det behövs verkligen pengar till all forskning. Men det jag undrar är: alla andra cancerformer då? Hur blir det med dem?

Jag har i två år nu haft en mamma som är sjuk i cancer. Först hade hon det i sina äggstockar och de opererade då bort hela paketet så att säga. Jättebra! Men det som är fruktansvärt irriterande är det faktum att nu har det spridit sig. Nu har hon det i bukhinnan istället. I flera månader har hon fått cellgifter för att ta kål på skiten, men det har varit en fruktansvärt kämpig tid med flera av medicinerna som inte varit starka nog att bita på cancern. Nu har vi fått veta att det inte finns någonting mer läkarna kan göra. Det finns inga mer mediciner vi kan pröva. Strålning kan inte användas eftersom det är ett så pass utspritt på ett alldeles för stort område. Operation är inte heller det en möjlighet eftersom det finns så många små blodkärl i bukväggen så risken för att förblöda på operationsbordet är alldeles för stor för att det ska vara värt det. Så med andra ord är min familj i skiten. Helt utan möjligheter. Det vi får försöka med är naturmedicin, det är den enda möjligheten vi har. Det är antingen försöka det eller vänta på slutet… Och det är absolut inte ett alternativ. Det är så fruktansvärt orättvist, och jag kan för mitt liv inte förstå varför det är så här. Varför det inte finns någonting mer att göra…

Det är alltså inte så att jag misstycker till bröstcancergalan, men varför har de aldrig någon insamling för alla andra cancerformer som finns? Varför är det ALLTID bröst- eller prostatacancer som får uppmärksamhet från allmänheten? För mig med en mamma med nåt annat än bröstcancer så känner jag en ofattlig frustration varje gång jag ser trailern för galan på tv3. Jag kan inte låta bli att tänka: Varför kan de inte samla in pengar för att finna en lösning på min mammas problem också? Varför kan de inte tänka på oss andra anhöriga och sjuka som  måste leva med helvetet att det inte finns någonting mer att göra för att det inte finns några metoder kvar att pröva…?

Jag säger, sluta inte samla in pengar för allt i världen! Men samla in till andra former med! Hopplösheten är bedövande och vi behöver ljusglimtar i form av att vi vet att forskningen fortskrider även för våra vänner och anhöriga. Så snälla! Hjälp min mamma! Hjälp alla dem som känner att hoppet lämnat skeppet! Hjälp oss alla…

****

Ibland känner jag skuld över att jag inte skriver här… Men samtidigt, varför skriva när jag inte vet vad jag ska säga…? Märkte att det gått nästan ett halvår sedan den sista posten här. Att tiden kan gå så fruktansvärt fort ibland… Det känns lite surrealistiskt. Men jag har jobbat en del. Känns bra att kunna göra det, känns bra att kunna betala mina räkningar. Men sen har en massa skit hänt också. ”Skit” är kanske inte ett så fint eller bra ord att använda när man skriver. Men jag vet ingen synonym som passar bättre in på hela händelseutvecklingen… Så småningom kanske jag skriver mer om det. När jag finner de rätta orden. Jag vill göra det rättvisa. Ingenting är enkelt här i världen. Det gäller att ta vara på de få bra stunder som dyker upp. Allt är en kamp. Men det finns inget man inte kan ta sig igenom på ett eller annat sätt… Inget.

Arbeta – eller inte…

Att vara arbetssökande i dagens läge är verkligen ingen barnlek… Situationen blir mer och mer desperat och det verkar inte som att uppförsbacken är på väg att plana ut. Att hålla hoppet uppe är inte lätt, men det måste man göra. Om man inte tror på att det kommer lösa sig så blir tillvaron fruktansvärt dyster.

För en Trollhättebo har det varit mycket spekulationer och nervositet angående Saabs situation. Det är ju något som i väldigt stor grad påverkar hela staden. Man märker att det har blivit mycket färre jobb och fler sökande i kommunen. Bara till en deltidstjänst i dagens läge kan det komma in över 300 ansökningar. Det är helt galet, och det blir ju inte lätt för dem som inte har någon utbildning utan nyss har gått ur gymnasiet. Jag faller in i den kategorin. Jag har inte någon högskoleutbildning, utan jag har i två år letat jobb. Men i januari fick jag ett vikariat på några månader. Det räddade mig. Och igår fick jag tillfrågan om att ta ett nytt jobb. Min lycka är helt otrolig. Det är provanställning i 6 månader, sen finns chansen för tillsvidareanställning. Det kunde inte bli bättre just nu. Men i min glädje så kan jag inte låta bli att tänka på dem som fortfarande letar… Jag tänker på de familjer där föräldrar blivit varslade och inte vet hur de ska kunna försörja sina barn… Det är inte lätt just nu. Men det måste bli bättre… Kunde Tyskland ta sig ut depressionen efter kriget så kan vi väl ta oss ur detta med..?

Jag önskar alla lycka till med att finna lösningar på era problem. Det kommer bli bättre!

?????

Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till… Det som förtär mig och drar ner mig är något som jag inte kan stoppa. Mina tankar… De vägrar sluta… Jag kan inte stänga av. Det finns inget som är så destruktivt som min egen hjärna…

Men det är ju jag som förser den med bränslet. Den kan inte hantera all information som jag dagligen grubblar över. Den senaste tiden har det verkligen varit en jobbig period, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. I många fall finns det inget jag kan göra utan jag är helt maktlös. Andra delar kan jag påverka, men jag blir orkeslös av det som jag inte kan påverka. Det händer helt enkelt alldeles för mycket på en gång. Men vad ska jag göra? Inget… bara fortsätta försöka. Mer finns inte.

Men hur mycket kan jag orka med? Folk håller på och säga att jag är så stark och jag kan klara vad som helst. Men hur mycket måste jag orka? Hur ofta måste jag låtsas vara glad och positiv, när det enda jag egentligen vill är gråta…? Jag är bara människa…

Sen måste man ju vara försiktig med vad man säger och gör, anpassa sig efter situationen, om det så är på jobbet eller med familj eller med vänner. Man måste ofta bita sig i tungan och svälja det man egentligen vill säga. Min tunga är svart vid det här laget, och jag har svalt så mycket att den bittra smaken inte stör mig längre. Jag har vant mig.

Hur ska man göra för att ta sig ur det djupa hål man gräver ner sig i på grund av sin mest vitala del, hjärnan? Hur ska man kunna bryta den onda cirkel som hela tiden uppstår och aldrig försvinner?

Hur länge måste jag orka?

Härmar: GG citat

Jag läste på ett citat från Gilmore Girls på Erikas blogg, och jag bestämde mig för att lägga upp två av mina absoluta favoritcitat.

Clara: Is Jess your real name?
Jess: Yes.
Clara: Do you like it?
Jess: It’s fine.
Clara: Would you rather be named Bill?
Jess: No.
Clara: Frank?
Jess: No.
Clara: Mike?
Jess: No.
Clara: Bob?
Jess: No.
Clara: Ed?
Jess: Does this belong to you?
Dean: Clara, you want a snowcone?
Clara: Yes, will you get me a snowcone?
Jess : Absolutely. Go stand in the middle of the street and wait for me, I’ll be right back.

Sen, citatet av alla citat… Alla som sett detta avsnitt kommer ihåg det… Det är så bra

Emily: You were on the phone?
Richard: Long distance.
Lorelai: God?
Richard: London.
Lorelai: God lives in London?
Richard: My mother lives in London.
Lorelai: Your mother is God?
Richard: Lorelai…
Lorelai: So, God *is* a woman.
Richard: Lorelai.
Lorelai: *And* a relative. That’s so cool. I’m gonna totally ask for favors.
Richard: Make her stop.
Rory: Oh, that I could.

Underbar serire. Finns ingen bättre må-bra-serie, jag har då inte hittat någon. Ser verkligen fram emot ett GG-maraton med Erika. 20:e mars, I can’t wait!

Infocare och support…Vilket skämt…

Etiketter

dator, dålig service, hp, Infocare, problem, reklamation, väntan

Vem har inte någon gång upplevt problem med datorn? Om det finns någon där ute, vad är hemligheten? Hur undviker du att de går sönder? Jag har minsann inte haft någon direkt tur det senaste, det är nåt som är säkert…

Jag köpte en ny dator första veckan i september. Det var en stationär HP Pavillion Slimline. Det var en jättebra dator och jag var fruktansvärt glad över att ha införskaffat den. Det var första gången jag använde Vista, och jag tyckte genast mycket om det. Jag älskade att sitta vid datorn och skriva, spela spel, prata med mina vänner… Samt att det är ju även praktiskt då man måste betala sina räkningar. En vacker dag så blir skärmen helt svart. Upp dyker ett litet meddelande. ”No VGA-input. Monitor going to sleep.” Jaha tänkte jag. Det var ju lite irriterande. Jag drog ut alla sladdar och försökte igen, men samma sak inträffade igen. Så jag hittade kvittot där numret till HP-supporten stod. Jag ringde och fick rådet att testa att koppla in datorn i en annan skärm för att veta vilken del det var fel på. Efter några dagar med att testa olika saker kvarstår problemet fortfarande. Jag ringer då igen och får exakt samma råd som jag fick tidigare. Jag förklarar mycket vänligt att jag redan testat allt. Då säger de att jag får skicka in den på reparation. De sa att det kommer en man och hämtar den hemma hos mig.

Tre veckor senare får jag tillbaka datorn igen. På lappen jag fick med stod det att de bytt grafikkortet. Den verkar fungera bra och jag är jätteglad att jag åter igen kan hänge mig åt alla funktioner som datorn innehåller. Dagen efter när jag startar datorn:

”No VGA-input. Monitor going to sleep.”

Munnen öppnas, mindre vackra ord kommer ut, och jag kan inte tro mina ögon. Hur kan det hända igen? Har de inte grejer de testar datorn med innan de skickar hem den till folk igen? Ord kan inte beskriva hur arg och besviken jag var… Jag ringer till supporten igen och säger precis vad jag tycker. Jag är mycket korrekt och inte alls irriterad, och de säger att de kommer och hämtar den igen. Visst, så länge ni lagar den blir mitt svar. Så den 7:e november kommer de och hämtar datorn för andra gången. Jag hoppas för deras skull att de fixar den denna gången.

I början av december börjar jag bli lite irriterad. Varför har jag inte fått min dator än? Jag ringer till supporten och de säger att de väntar på delar till datorn. Ett grafik kort + motherboard. De ger mig även numret till InfoCare, reparationsstället. Jag ringer dit för att höra vad det är som händer. De säger att jag ska få datorn i slutet av december. Så jag lägger på och väntar ytterligare några veckor. Sen veckan innan jul så får jag ett samtal från supporten. Jag får då veta att jag får vänta till början av januari, eftersom det är storhelg och så. Visst, det kan jag ju köpa. Att det inte är öppet över jul är ju knappast någonting som förvånar mig.

Jag hade en mycket trevlig jul med min familj. Sen i mitten av januari så har jag fortfarande inte hört någonting om datorn… Jag ringer till InfoCare direkt för att höra vad som händer. Jag får svaret från kundtjänsten att det kan inte de svara på utan jag måste vända mig till min support. Det tycker jag är fruktansvärt humoristiskt att KUNDTJÄNST inte kan svara på en sådan fråga. Så jag ringer åter igen till supporten som säger att delarna till datorn väntas i början av februari. Jag tappar humöret och säger: ”Driver du med mig? Detta måste vara ett skämt!?” Men jag får veta att det inte är ett skämt utan jag måste snällt vänta ytterligare en månad.

Sen ringer jag ÅTER IGEN till supporten första veckan i februari. Får denna gång prata med en tjej, har tidigare bara varit killar, som säger: ”Jag ser att de har beställt delar och de väntas komma i början på mars.” Jag vet vid det laget inte om jag ska skratta eller gråta. Jag förklarade för henne situationen och sa att jag kan inte vara utan datorn längre nu. Jag behöver ha en dator, punkt slut. Hon förstod min frustration (till skillnad från killarna) och kopplade mig till reklamationsärenden. Tjejen jag fick prata med där sa då att de skulle skicka en helt ny dator till mig. När jag hörde det blev jag oerhört glad. Hon sa att jag fick vänta ett par dagar tills de hade fått in modeller från grossisten, men sen skulle hon kontakta mig. Två dagar senare ringer hon och säger att de har en modell till mig och att de skickar den omgående. Två dagar senare står den nya datorn på mitt skrivbord.

Så historien slutar lyckligt, men jag kan inte låta bli att vara fruktansvärt irriterad på InfoCare som inte tog tag i det och fixade min dator. De hade den i tre månader. De ville ha kvar den i fyra. Jag antar att man som privatperson inte blir prioriterad utan att det är de stora ställena som får förtur som tex. Siba. Så hädanefter kommer jag ALLTID att lämna in mina produkter på inköpsstället. Aldrig mer att jag ringer till supporten och får den inlämnad den vägen. Det är inte värt väntan. Lämnar man in den på inköpsstället har man i alla fall någon som kan hjälpa till om sådant händer…

Aldrig mer…

Ska det äntligen bli ordning på livet?

Etiketter

arbete, fritid, hälsa, livet, pengar, skola

Ja, mamma är fortfarande sjuk. Hon får sina cellgifter nu. Har fått två omgångar och vi får se hur många det krävs denna gång. Förmodligen 6 st. Men även då detta tragiska har drabbat min familj, så kan jag inte låta bli att tycka att mitt liv verkar gå i rätt riktning. Mamma har själv sagt att jag ska försöka göra det så bra som möjligt för mig och inte gräva ner mig pga henne. Det är precis så jag tänker agera med. Det är inte så att jag ignorerar problemet, utan jag försöker bara vara positiv.

Jag har nu ett deltidsjobb vilket gör att jag kan betala mina räkningar. Äntligen slipper jag den ständiga oron för att inte ha pengar. Jag behöver inte oroa mig för att jag kanske inte kommer kunna äta en månad. Det är nog det som har hjälpt mig mest den senaste månaden. Jag slipper i alla fall ligga sömnlös över det.

Jag har även tagit nya tag för att förbättra min hälsa. Ska påbörja ett nytt kapitel i mitt liv och jag vet att det kommer fungera denna gång. Jag har så otroligt mycket stöd, och jag har sett verkligheten – svart på vitt. Jag måste göra nåt åt det och kan inte skjuta upp det längre. Det funkar inte. Men som sagt. Jag kan klara det nu. Jag känner mig som en ny Mikkan. Det är svårt att förklara precis hur jag vet att det är annorlunda. Jag bara vet. Eftersom jag bara jobbar deltid så gör det att det blir lättare att fokusera på mig själv och göra det som krävs. Det är lättare nu än när jag studerade. Då hade jag böcker att läsa, uppgifter att lösa… Jag hade ingen riktig fritid eftersom jag hela tiden kände att jag var tvungen att studera… Men så är ju inte fallet nu. Det är en riktigt stor skillnad.

Sen vill jag bara skriva med, att för den som kanske har missat eller undrar över det: Jag skriver kanske någon gång i månaden i denna blogg. Varför så sällan? Jag vet inte. Det kanske blir mer nu när jag har mer tid. Haha!

Ta hand om er alla!

Kram

Samma visa…

Etiketter

cancer, familj, sjukdom, stöd, svårigheter, utmaning

Lite över ett år fick gå, sen kom beskedet igen. Mamma har cancer. Det är andra gången jag hör det nu, och jag måste säga att jag verkligen börjar tröttna på att höra det. Förra gången upptäckte de att hon hade en massa vatten i magen, vilket förmodligen var anledningen till att det spred sig och nu sitter i bukväggen. Pga lokaliseringen så kan de inte operera utan det enda hon kan göra är att få cellgifter. Hon har nu fått sin första omgång och vi får verkligen hoppas att hon kommer svara lika bra på det som förra gången.

Det är jobbigt att höra att en förälder har cancer, och att höra det igen… Suck… Men det finns inte mycket mer att göra åt det än att fortsätta som vanligt. Men familjen är ändå positiv. Det är ingen mening med att gräva ner sig och sluta fungera. Det mår ingen bra av. Risken är att vi kommer vara tvugna att leva såhär resten av våra liv. Det kan vara så att det kommer tillbaka hela tiden, att de aldrig kan få bort det helt. De kan få bukt på det med mediciner, men mer än så är det inte. Det var lite jobbigt att höra, men om det är någon som ska klara det är det min mamma. Hon är en fruktansvärt stark människa, och det finns ingenting som hon inte kan ta sig igenom. Vi kommer finnas där för henne hela vägen och stötta henne så bra vi bara kan, men det finns bara så mycket vi kan göra. Jag är glad att jag kommer kunna lätta på hennes arbetsbörda under tiden hon tar medicinerna. Känns bra att känna att jag kan hjälpa till med någonting, och inte bara stå vid sidan om och se fånig ut…

Nu får vi bara se till att hålla modet uppe och blicka framåt. Det viktigaste är familjen och jag ska göra allt jag kan för att se till att de mår bra.

Jag älskar er!

Ett mynt – och jag fann min bästa vän

Etiketter

ansvar, blindträff, Filip, glädje, internet, kärlek, match.com, vän

Innan ni läser vad jag skriver, så tänk på att det aldrig är 100% säkert att möta någon man träffat på internet. Det finns risker med allt. Så om ni ska göra det, var försiktiga! Vidta alla nödvändiga säkerhetsåtgärder så att ni kommer helskinande tillbaka. Jag hade tur, men jag var också försiktig…

En kväll i början av maj 2007 hade jag det väldigt långtråkigt. Min mamma och pappa satt och tittade på tv, och jag hade verkligen ingenting att göra. Jag kände inte för att titta på film, jag ville inte läsa… Så hörde jag tv:n från rummet bredvid och märkte att mamma och pappa tittade på kanal 5. Hur visste jag det? Jo, det var reklam igen och de hade inte trean vid det tillfället. Jag hörde en reklam för Match.com och tänkte: varför inte? Det kostar inte att kolla upp det… Så jag loggade in och började registrera mig.

Jag vet inte vad det är, men jag tycker om att fylla i formulär om mig själv och svara på en massa olika frågor. Det gör ju att man måste fundera på vad man egentligen är för en människa (om man nu inte väljer att ljuga dvs…) Det tog sin lilla tid och jag spenderade verkligen mycket tid på mina formuleringar. Sedan tog jag en bild med min webbkamera och laddade upp den med. Det är ett av de få kort jag faktiskt gillat av mig själv, men sen visade det ju bara övre delen av mig med… haha! Men det hela var verkligen roligt. När jag sedan var registrerad så kollade jag runt på sidan och började kolla på andra människors profiler. Fruktansvärt många människor hade konton där, och många av dem verkade mycket trevliga. Men alla har ju hört varningshistorier angående människor som stämt träffa via internet… Så jag var inte fullkomligt naiv när jag kollade runt bland alla ansiktena.

Att vara singel är ingenting jag har någonting emot, men visst är det trevligt att ha någon man kan vända sig till. Någon som kan ta en i sina armar. Någon som man kan vara sig själv med som kan skänka glädje och kärlek. När jag kollar runt en liten stund fann jag att det var en betaltjänst. För att kunna svara på meddelanden och liknande så var man tvungen att betala en liten avgift varje månad. Det låg någon stans över 100 kr tror jag för en månad. Jag tog fram ett mynt och singlade slant. Utkomsten blev att jag betalade för en månad. Lite surt tänkte jag, men varför inte om jag kan hitta någon..? Jag kände allt att det pirrade lite i magen. Det var spännande att se om någon skulle kunna vara intresserad. Själv var jag lite för blyg vid den tidpunkten och vågade inte riktigt ta kontakt med någon. Jag somnade den kvällen med tanken i huvudet att jag kanske skulle kunna träffa någon snart… Jag slöt ögonen och föll i sömn med ett leende  på läpparna.

Nästa dag när jag satte mig vid datorn så visade det sig att det var två killar som hade skickat blinkningar till mig. Jag besvarade dem och vi utbytte msn-adresser. Jag var oerhört glad och förväntansfull. Jag började den kvällen prata lite med båda två. Den ena var… hm… låt os säga inte min stil. Vi hade verkligen ingenting att prata om… Han gjorde absolut inga ansträngningar för att få veta nåt om mig, och till slut orkade jag inte längre. Det ska inte vara så mycket jobb, då är det inte rätt. Den andra killen däremot. Herregud! Han var hur trevlig som helst och det visade sig att vi hade mycket gemensamt. Samtidigt som jag verkligen njöt av samtalet så ringde en varningsklocka bak i huvudet: ”Han kan ljuga…” Tiden gick väldigt fort och när vi var tvungna att sluta kändes det lite tråkigt. Men han sa att han aldrig har pratat med en så trevlig tjej förut. Så även den kvällen vad jag överlycklig när jag gick och lade mig.

Jag fortsatte att skriva till den trevliga killen jag mött på internet. Han hette Filip, och varje gång jag pratade med honom var jag glad och jag kände så småningom att jag verkligen skulle vilja träffa honom. Dock var jag orolig för att han inte skulle vara vad jag trodde. Men vi bestämde ändå för att ses hemma hos mig efter ungefär en och en halv månads prat på msn. När den dagen kom så var jag hur nervös som helst. Jag hade två av mina vänner hemma hos mig om han visade sig vara konstig på något sätt. Filip kom och han var helt underbar! Vi gick på restaurang och sedan gick vi hem till mig och tittade på en film och jag njöt verkligen av hans sällskap. Han var ännu bättre i verkligheten än på internet. Denna man från Kungälv var rolig, såg mycket bra ut, snäll och intressant. När han kysste mig första gången så hade jag en hel fjärilsfarm i magen. Det var perfekt.

Det har snart gått ett och ett halvt år sedan första gången vi träffades. Rättare sagt, på julafton har det gått exakt 18 månader. Jag vet att det är en gammal kliché, men tiden har verkligen gått fort… Och jag ångrar inte en minut. Tack vare slanten i början av maj 2007 så fann jag kärleken. Filip vann mitt hjärta, och han har det kvar. Det kommer han alltid ha. På ett eller annat sätt. Hur det kommer bli i framtiden, det är det ingen som vet. Men jag vet att oavsett vad som händer mellan oss, så kommer jag alltid ha honom i mitt liv. För jag fann inte bara en kärlek större än jag trodde var möjligt. Jag fann min bästa vän.

Jag älskar dig Filip! Som min bästa vän, och som min hjärtevän. Tack!

…

Har varit datorlös i ungefär två månader nu… pga ej lösta fel så de fördömda maskinerna måste lämnas in igen.

På sätt och vis har det varit skönt att vara utan. Befriande på sätt och vis. Men samtidigt märker man hur viktigt det är att ha en dator i olika aspekter. Så som till exempel när man ska betala räkningar… Hur kommer det sig att dessa maskiner har blivit så viktiga för oss? Det funkade ju bra att leva innan de fanns…

Böckernas värld

Etiketter

Böcker, film och musik, Brev från Vietnam, Danielle Steel, Diana Gabaldon, fantasi, film, Främlingen, intressen, läsa

Sedan jag var en liten flicka så har jag böcker. Det skrivna ordet har fascinerat mig, fört mig till fjärran världar och bortom allt som är möjligt.

Jag har för mig att jag var fem eller sex år då jag för första gången på egen hand läste ut en bok. Det var Pippi Långstrump, omslaget var rött och Pippi låg på magen på framsidan. Jag var väldigt stolt över mig själv och från det ögonblicket visste jag att jag alltid skulle läsa och älska böcker. Men vid just det tillfället så var den stösta anledningen till min förtjusning berömet jag fick från mina föräldrar. De kommande åren läste jag många böcker i snabb följd. Jag tänkte inte allt för mycket på innehållet utan sökte ofta berömmet som kom efter avslutad bok…

Så småningom började jag tänka mer och mer på vad det vad jag läste, inte hur mycket jag läste. Kvalité framför kvantitet. Jag blev mer och mer intresserad och jag började gå ifrån böcker med bilder som till exempel ”Berts dagbok” till böcker med lite mer substans och intressantare innehåll. Min passion växte och den respekt jag kände för böckerna var väldigt stor. Jag läste ofta böcker istället för att vara ute och leka, men det var en tillvaro jag trivdes väldigt bra med.

När jag blev ännu lite äldre, någon gång på högstadiet, så spenderade jag mycket tid med Hanna. Det var hon som introducerade mig till Danielle Steel. Hon lånade ut boken ”Löftet” och sade att jag bara måste läsa den! Efter det var jag fast. Boken var väldigt bra och efter den så köpte jag många andra av Steels böcker. De handlade om kvinnor som ställdes inför svåra problem och beslut i livet, och det var precis den typen av böcker som lockade vid den tidpunkten. Sen att vissa tycker att hennes böcker är lite tant-snusk är en helt annan sak. Jag tyckte det var underhållande och verkade visa en bra bild av sambandet mellan kärlek och den kroppsliga lidelsen. I flera år läste jag hennes böcker men sen blev det ett långt uppehåll. Men en dag flera år senare hittade jag en av hennes böcker och började läsa. Det är nu en av mina absoluta favoritböcker. Titel: ”Brev från Vietnam”

Under den senare delen av gymnasiet upptäckte jag en annan författare som trollband mig med sina berättelser. En kvinna vid namn Diana Gabaldon. Hennes bok ”Främlingen” är och kommer förbli den bästa och mest fängslande boken jag någonsin läst. Den handlar om en kvinna som åker tillbaka i tiden och hamnar i 1700-talets Skottland. Där träffar hon Jamie Fraser och måste kämpa för att överleva i denna annorlunda tid, samtidigt som hon gör allt för att ta sig tillbaka till sin egen tid och sin make. Antalet gånger jag har läst denna bok har jag ingen aning om, men jag kan inte få nog av den. Gabaldons förmåga att uttrycka sig och får fram känslor och beskrivningar är helt otrolig.

Det som jag älskar med böcker är att man får drömma. Fantisera. Önska. Det är bara ens egen hjärna som sätter stopp. Man kan framkalla sin egen drömvärld; man, tillvaro m.m. Att låta fantasin skena iväg kan vara en väldigt lugnande och tillfredsställande syssla.

Det är inte bara böcker som är en passion, utan även film. De som känner mig vet hur mycket jag tycker om film och hur mitt intresse visar sig. Jag har många gånger fått frågan: ”Vad tycker du bäst om – film eller böcker?” Frågan är svår, men jag kommer ändå fram till samma slutsats. BÖCKER. Anledningen är just fantasin. Alltid när jag sett en film som baserats på en bok blir jag besviken, för en film kan aldrig bli lika detaljerad som boken. Man missar mycket som det skrivs om i böckerna. Det är just de outgrundliga möjligheter för fantasin som lockar när man läser. Man kan skapa ideal som är ouppnåeliga i verkligheten eller i filmens värld. Böcker är och kommer förbli min största glädje.

Många frågor angående högskolan…

Etiketter

frågor, högskola, rädsla, student, studera

Vad har jag gett min in på? Detta är verkligen något av det svåraste jag någonsin upplevt. Kommer jag ta mig igenom?

Högskolan. Det jag har jobbat mot större delen av mitt liv. Jag visste i mellanstadiet att jag skulle läsa på högskolan. Dock ville jag läsa juridik eller ekonomi då. Sådan ser ju inte verkligheten ut just nu. Istället studerar jag data. Jag har precis börjat mitt första år efter ett års uppehåll. Men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara såhär svårt.

Det svåraste för mig är nog att jag inte kommer med mycket grundkunskaper som varenda annan elev redan verkar ha. Jag kan inte mycket om datorn som sådan. Jag kan använda program och liknande, det är inga problem. Men när det gäller allt annat så sitter jag som ett stort frågetecken.

Hur kommer man över rädslan för att misslyckas? Är det värt att må dåligt på grund av rädslan?

När jag pratar med mamma så säger hon att hon kände samma sak när hon började studera. Hon sa att det gick över efter ett tag och att hon kom in i själva tänket. Men tänk om jag inte kommer dit? Tänk om jag inte kan finna flytet som behövs för att bemästra högre studier?

Jag tror inte jag är den enda med dessa tankar, men när jag tittar på folk runt omkring så verkar alla så säkra. De har kunskaper, intelligens, social kompetens och alla andra medel som krävs för en bra och trevlig studietid. Det känns som om ingen verkar känna så som jag gör…

Vad är det som krävs? Vad ska jag göra? Är det värt all tid med näsan i böcker för att kanske få det som jag vill ha i framtiden?

Många frågor virvlar omkring… Jag får tips, råd, uppmuntrande kommentarer och stöd från mina nära och kära. Men hjälper det? Eller blir stressen större för att man inte vill göra dem besvikna?

Kan tyckas för vissa att jag bara oroar mig i onödan eller att jag är fånig… Men jag försöker tänka positivt, men jag kan inte hindra frågorna från att dyka upp och dra ner mitt humör.

Hur jag ska göra, eller vad jag ska göra, vet jag inte. Inte än… Men en dag kanske allt faller på plats och allt verkar självklart. Men hur länge dröjer den dagen?

Ytterligare en blogg

Jag har börjat skriva en till blogg. Kanske kan tyckas lite konstigt då jag inte uppdaterar denna så ofta, men det är en annan typ. Där kommer jag skriva om min väg och mina problem om att gå ner i vikt och att själv skapa mig ett bättre liv. Min resa har precis börjat, och jag kommer dela med mig av upplevelsen.

Läs den gärna. Kommentarer är välkomna.

Jag kommer fortsätta skriva här, fortfarande sporadiskt.

Många kramar

Rädsla

Jag erkänner. Jag är rädd. Det finns mycket som skrämmer mig, men man måste se till att ta sig igenom det och bara ge sig fan på att det kommer gå bra. Men just nu är det två rädslor som har gripit tag i mig.

Den första är det faktum att om en vecka så börjar jag högskolan (igen). Denna gång ska jag fullfölja utbildningen oavsett vad som händer. Jag behöver en utbildning, och det finns inget annat jag kan tänka mig att göra just nu. Men jag är så rädd för att misslyckas totalt. Jag är rädd för att inte kunna socialisera med de andra. Att jag inte kommer hänga med på lektionerna över huvudtaget. Att jag inte kommer ha den diciplin som krävs för att plugga och få bra resultat. Men samtidigt känner jag: ”Men herregud… Det är ju detta jag är bra på. Om det är någonting jag har kunnat sedan första klass så är det att studera. Jag har levt med studierna i tolv år och det har gått bra. Varför blir jag så orolig när det gäller detta? Jag vet att jag kan.” Så det är bara att sätta igång och inte ge upp. Jag vet att jag har stöd från familj och vänner, vilket gör det hela mycket lättare. Men i slutänden är det bara jag. Det är ingen annan än jag som kan genomföra det för mig. Jag står ensam. Förväntansfull…

Det andra som skrämmer mig är mina egna känslor. Jag har starka känslor och jag är så rädd att de kommer bli ignorerade, bortglömda eller inte lika viktiga. Ingen vet vad framtiden bär med sig, och jag skulle bra gärna vilja veta. Om inget annat, så för att dämpa min oro för att jag kommer bli sårad. Men det är sånt man får leva med när man öppnar upp sig för någon och sätter hela sin tillit hos en människa. Jag hoppas på det bästa.

Kom på en sak till. Kanske inte en rädsla direkt, men det är ett irritationsmoment. Jag är pengalös… Fruktansvärt frustrerande. Jag kan inte göra det jag vill, för då krävs det pengar vilket jag inte har. Så det enda jag kan göra där är att försöka ordna det på bästa sätt. Nu när jag börjar studera så kommer jag ju få bidrag och lån. Inte det ultimata, men det är ju lite pengar varje månad i alla fall… Som jag i och för sig måste betala tillbaka förr eller senare. Men det är smällar man får ta…

Vilken kändis liknar mig?

MyHeritage: Släktträd – Släktforskning – Kändis – Collage – Morph

Hehe, det var som sjutton… Själv tycker jag kanske inte att jag är så lik någon av dem, speciellt inte Spears… Men men… Vem vet..?

Utmanad

Jag blev utmanad av Erika.

Fem saker som fanns på din Att-göra-lista idag?
- Vakna i god tid (gick inte så bra)
- Hjälpa mamma och pappa att skyffla ut stenmjöl (done)
- Städa lägenheten (delvis done)
- Duscha (done)
- Träffa Filip
Vad gjorde du för 10 år sedan?
Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde förra månaden… Men jag gissar att jag njöt av sommarlovet så gott som jag kunde… Lekte en hel del och badade i vår lilla bassäng…

Ställen du bott på?
Mina första månader bodde jag hos mormor och morfar uppe på dal (thn) medan mamma och pappa byggde vårt hus. Sen i nitton år bodde jag på skogshöjden i thn i samma gamla goa hus. Nu har jag bott ett år i min lägenhet på hjortmossen i trollhättan.
Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
- Ge pengar till mamma och pappa så att de slapp sina lån och kunde leva bra.
- Ge min syster pengar så att hon skulle klara av skoltiden utan att ta studielån och så att även hon kunde leva bra.
- Undvika studielån och lån över huvud taget.
- Köpa ett hus eller tomt för att sedan bygga mitt drömhus där samt skaffa hund.
- Donera en avsevärd summa till diverse välgörande ändamål, bla cancerfonden och världens barn.

Jag utmanar Erika. (En annan… )

Frågor om kärlek

Etiketter

älska, frågor, kärlek, samhörighet

Vad är kärlek?

En känsla?
Ett tillstånd?
En dröm?
En lögn?

Hur vet man när man är kär?

Är det en känsla i magen?
I hjärta eller hjärna?
Eller är det inte något konkret utan bara någonting som man vet?
Går det att sätta fingret på?

Är det när man ler så fort man är tillsammans?
När man vill spendera varje vaken stund med varandra?
När den älskades röst lyser upp ditt sinne?
När du kan se in i den andres ögon och känna fullständig trygghet?

Vad är kärlek?

En känsla?
Ett tillstånd?
En dröm?
Eller livet?

Den perfekta mannen

Etiketter

gentleman, kvinnor, livet, man, perfekt

En fråga många kvinnor ställer sig är: Finns han? Den perfekta mannen… Är det något som verkligen existerar, eller är det bara någonting som kvinnor behöver ha att drömma om för att inte förlora allt hopp om framtiden? Om det finns någon som kan svara på det, be my guest… Men ibland känns det svårt att tro det. De män man träffar, det är alltid någonting som inte stämmer med den perfekta bild man målat upp i sitt inre. Många ställer omöjliga krav som ska uppfyllas, men det brukar sluta med att de får kompromissa till slut ändå. Men många spenderar livet med att söka efter precis den rätta och perfekta. Men sen beror det ju även på vad man lägger i uttrycket ”perfekt”. Det är ju olika för många, man har olika krav på livet och attraheras av olika saker. Men…

Fråga någon hur drömmannen ser ut, och ofta får man samma egenskaper som svar: Han ska vara glad, snäll, trevlig, ha humor, smart, vara omtänksam etc… Det är ofta standardsvaren man får, och visst är det sådan man vill ha honom. Men sen om det faktiskt dyker upp en sådan kille som besitter alla dessa egenskaper, så ser inte kvinnan honom i alla fall.. Och varför? Jo, för han har inte det rätta utseendet. Men ändå så räknar inte alla upp det som en egenskap man letar efter. Utseendet spelar stor roll, för det är ofta det första man märker hos en annan människa. Känner man inte nån gnista eller om det inte är någonting hos honom man tänder till på känner många att det bara är onödigt. Men då missar man egenskaperna man sökte. Men om en man är vacker på insidan så kommer det reflekteras till utsidan, bara man ger honom chansen att visa det. Men sedan hittar man istället en riktig hunk som däremot inte har någon eller kanske bara ett par av de karaktärsdrag man söker. Denna godbit tyr man sig till och känner sig lycklig ett tag, men sedan märker man att det inte stämmer eftersom de är för olika och att han inte behandlar kvinnor så som man bör. Men sådant är det. I dagens samhälle spelar utseendet en riktigt stor roll och av de som säger att det inte spelar roll så är nästan alla lögnare eller i förnekelse.

Men om man ändå funderar på den perfekta mannen, så tror jag att många så småningom hittar någon som är perfekt. Finns det nåt som är perfekt? Nä, inte alls eftersom det är så individuellt, men om man kollar på majoriteten tror jag att många söker samma sak. Rätt och slätt en gentleman. Någon som verkligen vet hur en kvinna ska behandlas. Vad kan vara bättre än det?